Igår blev jag indragen i en diskussion kring vinster i välfärden – och varför företag som är verksamma inom välfärden måste kunna generera vinst. Alla som säger något annat är i grunden utvecklingsfientliga idioter som inte vet hur varken välfärd eller ekonomi fungerar. Vinstintresset är nämligen det som driver oss människor framåt.

Problemet med den föreställningen är bara att den går stick i stäv med med vad all forskningen vet om drivkrafter och incitament.  Motivationsforskaren Dan Pink har kanske varit bäst på att sammanfatta och återge problemet i en TED-föreläsning.

Pink hänvisar till psykologen Karl Duncker, som år 1945 introducerade det så kallade ”ljusproblemet”: En tager en försöksperson och sätter hen vid ett bord med stearinljus, tändstickor och en kartong med häftstift. Uppgiften går ut på att försökspersonen ska fästa ljuset vid väggen och tända det så att det inte rinner ner något stearin på bordet. Lösningen är att hälla ut häftstiften, fästa kartongen vid väggen och ställa ljuset i kartongen.

Experimentet mäter förmågan att övervinna s.k. funktionell fixering. Det gäller att se och förstå att kartongen med häftstiften inte endast är en förpackning för häftstiften – utan även kan användas som ett ”hyllplan” för ljuset.

Sam Glucksberg, en annan psykolog, lät två grupper tävla om vem som klarade att lösa ljusproblemet snabbast. ¹⁾Glucksberg, S. (1962). The influence of strength of drive on functional fixedness and perceptual recognition. Journal of Experimental Psychology, 63(1), 36-41. Den ena gruppen fick informationen att syftet med experimentet var att mäta hur lång tid det tar, att lösa den här typen av problem. Den andra gruppen erbjöds istället ekonomiska belöningar. Resultatet av experimentet visade att den grupp som fick ekonomiska belöningar behövde i genomsnitt tre och en halv minut längre för att lösa problemet.

När experimentet upprepades av andra forskare, har de alltid kommit fram till samma resultat, om och om igen ²⁾t.ex. Adamson, R. E. (1952). Functional fixedness as related to problem solving: A repetition of three experiments. Journal of Experimental Psychology, 44(4), 288-291 Det är ett av de mest robusta resultaten inom social forskning och samtidigt ett av de mest ignorerade, enligt Dan Pink. Att använda ekonomiska incitament för att lösa en uppgift som kräver ett minimimått av kreativitet är kontraproduktivt. Ekonomiska belöningar blockerar kreativiteten och gör tänkandet långsammare.

I det moderna tjänstesamhället, i vården, i skolan och inom omsorgen ställs en allt större del välutbildad personal inför allt svårare uppgifter. Det rutinartade arbetet har automatiserats med avancerade tekniska lösningar och kommit att ersättas med uppgifter som ställer helt andra krav på problemlösningsförmåga och kreativt tänkande. De problem som anställda ställs inför i dagens och framtidens arbetsliv har inte en enkel och uppenbar lösning — de har ofta olika, icke-uppenbara lösningar.

Att i det här läget förespråka ekonomiska vinster som drivkrafter bygger på ett förlegat och överbevisat tankesätt – och det i några av våra mest problemorienterade sektorer.

Lösningen som Dan Pink (och andra) föreslår är att ersätta ekonomiska incitament med tre andra faktorer:

• Autonomi
• Strävan efter kunskap (“mastery”)
• Mening/betydelse (“purpose”)

Med autonomi menar Pink härvid en grundläggande känsla av frihet och självbestämmande, som i ekonomiska termer kanske enklast kan utformas med hjälp av någon minimilön (eller medborgarlön som förespråkas av många inom vänstern). När det behovet är säkrat, så finns det inget materiellt att oroa sig över, och människan kan gå vidare till sina andra behov och intressen.

Ett sådant intresse är den andra faktorn: strävan efter kunskap. Den strävan, intresset av att utvecklas och växa anses vara mer eller mindre universellt (återigen, om och endast om det första behovet är tillgodosett).

När så har skett, så krävs ”endast” den tredje faktorn, upplevelsen att kunna göra skillnad, att göra något meningsfullt, att bidra. En ”intrinsisk motivator”, som det kallas för i andra termer.

Visserligen, säger den tveksamme, såhär kanske det fungerar för människor, men inte för företag. Företag längtar ju trots allt inte efter en känsla av att kunna göra något meningsfullt. Företag måste tjäna pengar och gå med vinst!

— Men vem skulle ha bestämt det? Företag är inte några utomjordiska skapelser som svävar fritt i rummet. Är inte företag undantagslöst sammansatta av människor? Borde inte människorna som driver dessa företag fungera på i princip samma sätt som alla andra representanter av arten homo sapiens???

Titta på TED-föreläsningen och fundera. Du behöver inte komma till samma slutsats. Men om du inte åtminstone börjar fundera om våra invanda tankesätt kring motivation inte kanske behöver omvärderas, ja, då kanske du … borde fortsätta förespråka vinster i välfärden…