I olika sörmländska kommuner diskuteras just nu införandet av lagliga graffitiväggar. Senaste inlägget i debatten kommer från Oscar Nissfolk, tf gruppchef för kommunpolisen i Katrineholm, Flen och Vingåker. Till Katrineholms-kuriren säger han:
– För mig är det ett stort nej. Klotter stödjer klotter och vid dessa väggar kan ungdomar lära sig saker de inte visste innan och bjudas med för att måla på vattentorn, tåg och annat. Det är olyckligt om man tillåter väggar och vi ser inte alls positivt på det, säger han.
För mig saknar denna beskrivning all uppdelning mellan klotter och graffiti. Den likställer allt som görs med ett visst verktyg (sprayburk/märkpenna) med allt annat som också görs med det verktyget. Dessutom är argumentationen, nåväl, snällt uttryckt, inte helt logisk. Om polisen skulle vara konsekvent, så skulle den behöva kräva att förbjuda skrivundervisning i skolan. Där kan nämligen ungdomar också ”lära sig saker de inte visste innan och bjudas med för att måla på vattentorn, tåg och annat”.
Missförstå mig rätt. Jag är allt annat än en förespråkare av att personer ska kunna använda sina sprayburkar eller markeringspennor för att kunna klottra varsomhelst. Men det är skillnad mellan den typens klotter å ena sidan och graffiti som konstform å andra sidan.
Vänsterpartiet har (mig veterligen som enda (?) parti i Sverige) till och med en egen tolerans/graffitipolicy. Däri hittar jag bl.a. följande avsnitt:
Alternativa kulturyttringar växer ofta fram bland grupper som saknar tolkningsföreträde och resurser att göra sig hörda i debatten. Dessa yttringar har ett värde i sig själva och bidrar med viktiga insikter om hur vårt samhälle ser ut. I praktiken begränsas dock många människors möjligheter att uttrycka sig konstnärligt av de maktförhållanden som råder. Det är många som inte kan göra sig hörda på samma villkor som företrädare för mer etablerade sociala grupper och kulturyttringar.
Graffitin är ett tydligt exempel på detta. Men också på konstens förmåga till samhällsanalys, befrielse och uppror. Graffiti är främst en ungdomskultur och konstformen saknar, i flera delar av Sverige, helt möjlighet att göra sig hörd på lagligt sätt. […]
Vänsterpartiet vill att den offentliga miljön ska präglas av social gemenskap, av konst och upplevelser. Istället präglas det offentliga rummet av ett stort demokratiskt underskott där våra gemensamma ytor helt kommit att domineras av kommersiella intressen. Det vill vi ändra på. De ickekommersiella mötesplatser där vem som helst kan utöva och möta kultur måste bli fler.
All konst ska ha samma möjlighet att existera, oavsett estetiskt uttryck. Graffitin måste ha samma rättigheter och villkor som all annan konst. Så är det inte idag. Vänsterpartiet vill ha en samlad politik för laglig graffiti. […] Öppna väggar är en kultursatsning som gör det möjligt för kvinnor och män, tjejer och killar, att utöva denna konstform utan att vara illegala.
Jag har egentligen inte mycket att tillägga. Bortsett från att försök i t.ex. Nyköping och Norrköping verkar vara framgångsrika. De har skapat möjlighet att utöva graffiti som konstform — men i bägge kommuner har det även klargjorts väldigt tydligt att klotter utanför den lagliga väggen är och förblir olagligt. Det handlar inte om att upplåta en graffitivägg och hoppas på att det löser alla problem här i världen.
Enligt Norrköpings kommuns webbplats har kombinationen av att dels erbjuda lagliga sätt att utöva en konstform och att dels fortsätta beivra de olagliga sätten bidragit till att minska det olagliga klottret i kommunen. Det är väl ungefär dit vi ville komma, eller?
