Det enorma stödet och den våg av medmänsklighet som just nu genomsyrar Sverige och Europa är imponerande. Människor slutar upp, människor engagerar sig, människor vill göra skillnad. Överallt finns det insamlingskampanjer och istället för att splittras av att dela rasistiskt propaganda så förenas människor i gemensamma ansträngningar.

De politiska studentförbunden med (nästan) alla politiska kulörer går ut tillsammans och uppmanar att Sverige måste göra mer för människor i nöd. Tiotusentals demonstrerade igår för en human flyktingpolitik och enligt en ny Sifo-undersökning har de senaste dagarna medfört att svenskarna är ännu mer positiva till flyktinginvandring än tidigare.

Det finns endast ett parti som klart och tydligt distanserar sig – och raljerar mot flyktingar genom att förlöjliga och smäda. Genom att hota. De demokratiska partierna däremot verkar vara rörande överens. Människor är i nöd – vi måste hjälpa.

Men är inte det ett problem?

Som ordförande för Vänsterpartiet i Katrineholm men även som privatperson har jag fått en hel del synpunkter de senaste dagarna. Bortsett från trollinlägg från SD-sympatisörer har det varit många positiva reaktioner – men även den ena eller andra frågan som inbjuder till eftertanke.

En del menar att vi inom vänstern skulle behöva markera tydligt gentemot de övriga partierna, främst Socialdemokraterna och Alliansen. Vi borde klargöra att det är den borgerliga (och socialdemokratiska) politiken som lett till ökade klyftor både i Sverige och globalt, att såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partierna har varit pådrivande i militära interventioner som har destabiliserad en hel region, att det är socialdemokraterna och Alliansen som såväl i Sverige som i EU har skapat de regler kring migration som just nu hindrar människor från att på ett enkelt och säkert söka skydd. Helt enkelt: att situationen som många flyktingar flyr ifrån åtminstone delvis beror på dessa partier. (Som randnotis: att även Vänsterpartiet ställde sig bakom militära aktioner i Libyen som nog definitivt också bidrog till att destabilisera regionen är kanske en annan femma.)

Jag delar visserligen problembeskrivningen i stora drag. Jag anser, i likhet med de som framför synpunkterna, att de senaste årens (och årtiondens och århundradets) övertro på individualism och marknadskrafterna är medskyldiga till många av dagens tragedier. – På motståndarsidan finns det säkerligen många som på grundval av sina ideologiska övertygelser anser motsvarande sak om mig: att det i själva verket är min tro på kollektiva lösningar som egentligen ställt till med allt elände.

Jag är mer än gärna beredd att diskutera de ideologiska skillnaderna och jag förklarar gärna och ofta, varför jag är frihetlig socialist och övertygad om att vänsterpolitik i mitt tycke utan tvekan är den bästa politiken.

Men jag är alls inte säker på att det är läge för det just precis nu.

Just nu flyr människor för sina liv.
Just nu drunknar människor på flykt.
Just nu far miljontals barn illa.

Och just nu ser vi en enastående uppslutning kring idealen som förenar oss människor och gör oss mänskliga.

Just nu brinner det, och när Det Brinner, så åker brandkåren ut, helt oavsett vem det är som har orsakat branden. Om det brinner riktigt ordentligt, så är det nog bäst att alla tillgängliga brandkårer med kapacitet hjälps åt? — När branden väl är släckt, då kan (och bör) vi diskutera om det är dumt ifall den ena brandkåren drivs i kommunal regi, den andra under vingarna av ett regionförbund, den tredje av staten och den fjärde, gud bevare, privat. När branden väl är släckt, då kan vi diskutera, vem som startat elden.

Men så länge det brinner, så tycker jag att vi hjälps åt att släcka elden.

Med alla brandkårer. — Förutom de som vill släcka med bensin.