Personer som engagerar sig för flyktingar i den största flyktingkrisen i mannaminnet har de senaste dagarna fört en del diskussioner om lagligheten i att åka ner till t.ex. Ungern, plocka upp flyktingar med bil och skjutsa dessa hela vägen till Sverige. Eftersom jag både är engagerad i frågan och även har läst juridik, när det begav sig, har jag fått flera dylika frågor. Efter lite bläddrande i lagboken och läsning av förarbeten var jag dock tvungen att inse min relativa okunskap i frågan. Jag har aldrig jobbat med migrationsrätt – och lite tolkningshjälp skulle nog vara av fördel.

Jag mejsalde ut tre olika tänkbara alternativ:

1. att hjälpa en flykting från utlandet, hela vägen till Sverige.
2. att hjälpa en flykting ”i etapper”, t.ex. att åka till Ungern, plocka upp en flykting i bilen, åka till strax innanför gränsen, be personen att själv korsa gränsen, plocka upp på andra sidan gränsen och fortsätta till strax innanför gränsen, be personen att själv korsa gränsen etc.
3. att hjälpa en flykting som redan kommit till och vill söka asyl i Sverige att komma till den slutgiltiga destinationen.

Mattias Skarelius, advokat på Österskär Advokatbyrå, som var styrelsekollega när jag var aktiv i Juridiska Föreningen vid Stockholms Universitet, har lagt ner en hel del tid och energi för att besvara mina envisa frågor. Ett stort tack till honom! — Och bara som kuriosa: Mattias och jag, vi har haft enorma politiska diskussioner. Jag på den yttersta frihetliga vänsterkanten och han mer i det ”blåa laget”. Herregud, vilka hetska debatter! Men, det här, det där med att hjälpa människor i nöd. Det förenar. Det spelar ingen roll om vi är blåa, röda, gröna, gula, orangea, rosa, lila, rutiga eller streckrandiga just nu. Det finns en gemensam värdegrund att vara rädd om. Tillsammans.

Nåväl. Såhär skriver Mattias Skarelius:

1. Att hjälpa en flykting till Sverige

Jag har tittat lite på detta med straffbarheten. Det är något märkligt rättsläge, men jag tror jag har kokat ner det till en slutpunkt.

Grunden för regleringen är ju direktiv 2002/90/EG. Ett inte helt dumt direktiv i sig. Där slås fast i artikel 1a att medlemsstaterna ska införa regleringar om straffbarhet för ”den som avsiktligt hjälper en person som inte är medborgare i en medlemsstat att resa in i eller passera genom en medlemsstats territorium i strid mot denna stats lagstiftning om utlänningars inresa eller transitering,”

Artikel 2 gör detta straffritt (dock ej vid vinstsyfte) om medlemsstaterna väljer att införa en reglering som innebär straffrihet. Det har vi dock inte i Sverige. Istället är även altruistiska handlingar straffbara enligt lag (20 kap. 8 § Utlänningslagen).

Förarbetet i ämnet suger (för att tala klarspråk). Det är spretigt och intetsägande. Fegt helt enkelt (se prop 2003/04:35 (pdf) sid 33) och de matchar inte heller lagstiftnignen såsom den blev. Utlänningslagens prop tillkom långt efter försäkringsutskottets betänkande som menade att vinstfria handlingar ”automatiskt” blev straffria. Så blev det alltså inte.

Så var hamnar vi då? Jo, detta lämnades till praxis att bedöma. NJA 2009 s. 424 har gått igenom detta rätt tydligt.

HD säger där: Klart är att den som av ideella skäl hjälper en utlänning till den svenska nationsgränsen (utan att dessförinnan ha hjälpt denne att olovligen resa in i eller passera medlemsstat i Europeiska unionen eller Island, Norge eller Schweiz) för att denne skall söka asyl i Sverige inte kan straffas vare sig enligt 20 kap. 8 § (eftersom det inte skett någon inresa i Sverige) eller 9 § (eftersom det inte förelegat vinstsyfte).

Gott så. Men problemet med EU är ju (ja, eller ett av EU:s problem i alla fall) att det saknas inre gränskontroller. Alltså:

Vid ankomst till en yttre gräns är det möjligt för en utlänning att anmäla sin önskan att söka asyl. Den möjligheten finns inte vid en inre gräns, som ju är okontrollerad. En utlänning som via en inre gräns kommer Till Sverige och vill söka asyl här måste således resa in i landet, och att av ideella skäl hjälpa en utlänning att göra detta omfattas av straffbestämmelsen i 20 kap. 8 § utlänningslagen.

HD konstaterar slutligt att det inte kan anses vara angeläget ur ett humanitärt perspektiv att hjälpa någon genom EU för att söka asyl i annat EU-land än det den flyende befinner sig. Detta bland annat med hänvisning till Dublinförordningen.

HD: ”Till följd av det anförda kan det i regel inte anses föreligga ett så starkt behov av att bistå en utlänning för att denne skall kunna komma in i Sverige via en inre gräns att det utgör grund för ett humanitärt undantag från det straffbara området i 20 kap. 8 §”

Ett justitieråd är skiljaktig gällande motiveringen men anser att den åtalade ska fällas då de sökande inte sökt asyl direkt vid ankomst till gränsen utan rest vidare till Stockholm. Justitierådet ställer krav på omedelbar ansökan för att ”smugglaren” ska frikännas.

Slutsats. Åker man till ett EU-land och hämtar en person och för den till Sverige så kan man alltså enligt praxis straffas i Sverige. Straffrihet råder alltså inte.

Dock skulle det möjligen gällande t.ex. Grekland (där Europadomstolen uttryckt att Dublinförordningen inte ska tillämpas pga de dåliga förhållandena för asylsökande) kunna vara ok om man släpper av dem i närmaste ”vettiga” land. Jag har svårt att se att det skulle gå att köra genom ytterligare 4-5 relevanta EU-länder till Sverige och undgå ansvar.

2. Att hjälpa i ”etapper”

Nästa fråga som har diskuterats flitigt de senaste dagarna är, hur det ser ut med att t.ex. plocka upp flyktingar i Ungern, skjutsa dessa till strax innan gränsen, be de att själva gå över gränsen, plocka upp de efter gränsen, fortsätta att köra till strax inann nästa gräns, be de att gå över gränsen, plocka upp de efter gränsen etc. Prop. 2003/04:35 ger tyvärr även här ett nekande svar: ”Att hjälpa någon att passera genom ett land innebär att någon transporterar en utlänning inom ett land utan att passera någon gräns. Det kan röra sig om hela sträckan mellan två gränser eller endast någon etapp. ” (s. 85).

Även den formen av transport är med andra ord straffbar.

3. Att hjälpa med tranport inom Sveriges gränser

Det enda scenariot som återstår är att ta upp en flykting som redan befinner sig i Sverige och som har som avsikt att stanna i Sverige. Ett exempel kan vara att plocka upp någon i Malmö och skjutsa hen till Stockholm. Här ser det lite ljusare ut: bestämmelserna förbjuder att hjälpa vid antingen inresa eller passage genom. När en person redan befinner sig i Sverige (oavsett om hen gör det lagligen eller olagligt), så är frågan om hjälp vid inresa redan från bordet. Kan det falla under att ”hjälpa […] passera genom Sverige”?

Troligen inte. Med betoning på ”troligen”. EU-direktivet, som den svenska lagstiftningen i dessa delar bygger på, använder istället formuleringen ”transitering”. Det ligger redan i ordets betydelse att transit avser såväl inresa, passage och utresa. Om det inte finns någon avsikt till utresa, så kan det inte vara fråga om transit – och att den som hjälper på det viset borde inte kunna straffas enligt Utlänningslagen.

Men till och med här är rättsläget inte helt säkert: Mattias Skarelius:

Skulle tro att det är en fråga om att transit inte översatts helt rätt. Men det är ett gungfly.

Så. Här har vi rättsläget. ”Ajabaja!”,  ”Usch och fy!” samt ”Hmmm.”

Personligen kan jag nog varken rekommendera dig att sätta dig i bilen och hjälpa flyktingar till Sverige – eller att låta bli. Jag känner flera personer som högaktningsfullt bortser från rådande rättsläge och som sitter i bilen just medan jag knappar ner dessa rader. — De kom fram till att helt oavsett hur lagen ser ut, så vill de hjälpa till, så måste de hjälpa till. De upplever att deras moraliska skyldighet väger tyngre än några ”idiotiska” lagar, särskild när ingen människa kommer till skada. Tvärtom: människor räddas.

Den ena skulle säga att det är brottsligt.
Den andra skulle kalla det för civilkurage.

Inlägget Får jag smuggla flyktingar? dök först upp på Selig.se.