Det brittiska kungahushållet kritiseras för att slösa med pengarna samtidigt som Buckingham Palace ”faller i bitar”.
Borgare, präster och bönder
och andra som stretar och drar,
som låter sitt hem falla sönder
kan snart inte längre bo kvar.
Men kvitt blir du vardagens brottning
med räkningar och underskott –
om du kan se till att bli drottning.
Man vräks väldigt sällan från slott.
som Jorden och dess gudar fått ihop.
Ett stycke himmelrike utan ränder
med bara lite grus från arma länder
som skaver lätt som svaga olycksrop.
Här snubblar man ibland på döda händer
och hoppen som för evigt har fått rämna
som stjärnor släcks på himlens valv om natten.
Här finns det överjordiskt klara vatten
som bara de som kan aldrig vill lämna.
En sång om framtiden
En gång ska våra gårdar
och slutna, kalla, stumma hus
befolkas, uppfyllas av skratt
från barn på alla världens språk,
som väller in med luft och ljus
och gömma nyckel och tafatt.
Små människor, en ny sorts exemplar,
vi inget lärt om gränser och förvar.
och tomma torg och ödeland
ge rum åt en helt annan ton
än tystnaden som omger oss
och varje vriden tiggarhand
vid någon mur och tågstation.
En melodi som når så långt vi ser:
en hungrig mindre och en syster mer.
är mänskan död.
och inte sakna nån enda nyans.
Vårt mörkar ska få lämna oss,
vårt inre som är fryst till sten
ska en dag få en andra chans.
När inget vatten mer ska bli en grav
och vi förenas av världens hav.
Utan dröm
är mänskan död.
befolkas, uppfyllas av skratt
från barn på alla världens språk,
som väller in med luft och ljus
och gömma nyckel och tafatt.
Små människor, en ny sorts exemplar,
vi inget lärt om gränser och förvar.
Till H - Varsågod (från en yngre kollega)
En gång ska du ha spått dagsversens död.
Men även om dess framtid verkar spröd
och allt i världen har sin till att sluta på -
dagsversens undergång får vi nog skjuta på.
För trots att det tillsynes darrar, livet,
och sett sin vår och närmar sig sin höst,
får vi nu en ny bok av dig till tröst
med verser eviga som bergsmassivet.
Vi som går efter, versfotens armé,
en spillra trummande jamb och troké,
oss lärde du verskonstens ABC.
att vara eftertankens glädjespridare.
Och ryktet om vår död blev överdrivet.
Att nu dagsversen ändå lever vidare.
och inte pryder glömskans gistna hylla,
att du fick fel, har du dig själv att skylla.
Dagsvers till Dagerman
Det borde vara sommar när man är 31,
då glömda vore alla vintertecken.
Det borde vara dagar när löven viskar lätt
och inte snögar i den muntra bäcken.
Då borde världen ta dig, ett bränt barn, ömt i famn
och bjuda dig det bästa livet ger.
Då vore ljuset självklart som dagern i ditt namn
och jorden såg i dig en broder mer.
Du hade mer att säga, din blick var klar som få,
men du fick ångest av fler reportage.
Du borde få ha skapat mer i din anda då
och inte kvävts ihjäl i ditt garage.
De säger att ditt svar på allt var döden,
att du omslöts av oupphörlig höst.
Men alla få vi godta våra öden -
ditt är att leva kvar och ge oss tröst.
Visa till Kolvaktaren
Fast du dog som en lus på ett Klarahotell
försörjer du spelmän i sekler och mer.
Och du visste långt innan det slog Lars Forssell
att det svarta i ögonen är det som ser.
Och du sa aldrig riktigt farväl
till oss uslingar du ville väl.
En blodros att räcka till flickan
är du än, och en trösttår i fickan.
Ett sotord vid vår sista vila.
Ann-Kristin
Nu mår du lite bättre, Ann-Kristin,
när bänkkamraten gett dig en klunk vin.
Och några till får du kanhända ta,
så bättre är det men rätt långt från bra.
Ni sitter där och ser på Nils Ferlin
och enas om att Nisse, han var fin.
En räcka av hans dikter kan du dra,
de fastnar och är ofta bra att ha.
De piggar upp när fötterna vill domna,
när dagen är en gata ändlöst lång.
De lugnar ner dig så att du kan somna
i parken eller i en trappuppgång.
Hans ord kan både tröst och förtrolla,
så fimpen din får hans staty behålla.
Abel
Din namne blev det första offret, Abel.
Sen följde flera sönderslagna kroppar.
En världhistoria av spillda droppar,
med stenar slogs folk ner, därpå med sabel.
En ordning som har ansetts acceptabel.
Men dig finns det nog ingenting som stoppar,
du är din egen och går runt på koppar.
Per dag skalar du hundra meter kabel.
Men inga firmor eller företag
anställer den som kräver vård
trots att hans arbetsdag redan är hård.
För samhället gör inga undantag.
Var dag som går slår du ett nytt rekord
i slit och svett, men ses som alltför svag.
Minna
Nu svider det i dina händer, Minna,
och fingertopparna börjar bli blå.
Snart ska det sticka, sedan också brinna
i vantarna som alltid är för små.
Vid gågatan där livet traskar på
är ni mest störande, du och de dina.
Ni är i vägen, finns där folk ska gå
och bromsar dem i allt som de ska hinna.
Nyss stannade en dam i vinröd kappa,
hon räckte dig två nya fårskinnsvantar.
Dina var sämre, så hon gav dig sina.
Du gömde dem, du vet vad du kan vinna,
vad den som tigger framförallt kan tappa:
Om du är varm ger vi dig inga slantar.
Mika
Det här var inte vad du väntat, Mika,
när du imorse gick från grovsoprummet
och tog dig hit i vinterns gråa skumhet
till daghärbärget för en morgonfika.
För dig är väl de flesta dagar lika
i innerstadens gators kalla stumhet.
Du straffas ständigt för en gammal dumhet,
men här finns ingen mer som du kan svika,
På daghärbärget är ni fast, men fria
och den trycks ner som ändå sticker opp.
Ni sitter kvar tills benen börjar klia.
Men den här morgonen så tog det stopp
när skolbarnen i rad bakom lucia
kom hit och du grät i din kaffekopp.
Inger
Vad tjänar det att se tillbaka, Inger?
Du kunde inte valt på annat sätt.
Man tänker sällan på om det är rätt
att älska och att lindas kring ett finger.
När bilden av hur dina fötter springer
som nakna ekon över gatans slätt
har fastnat i ett evighetsporträtt -
en akvarell du döpt till "När han ringer".
I andras ögon är han skräp och skit