En kille hörde av sig till mig för några veckor sedan som jag numera har kontakt med på Facebook som driver bloggen ”FUCKLVM.SE” och där har Svensk missbruksvård och SiS mycket att lära av känner jag. Han hade läst bland annat ett av mina gamla inlägg ”LVM inte behandling utan bara förvaring” där jag beskriver hur rent av värdelös Svensk missbruksvård i de här landet fungerar alltså. SiS står ju för statens Institutionsstyrelse och bedriver slutna fängelseliknande institutioner runt om i landet ofta med höga stängsel och taggtråd för att vara så rymningssäkert som möjligt. För att få ett LVM krävs ju att man missbrukar på ett sådant sätt att man riskerar att dö av sitt missbruk men de spelar ingen roll för lösningen på de är ju inte direkt att låsa in dessa människor utan några som helst rättigheter eller behandling överhuvudtaget. För SiS bedriver enbart förvaring och de är en proffesionell behandling man behöver. ”Behandling att få tillbaka viljan!” För utan viljan är man totalt chanslös ändå och då spelar de ingen roll om man sitter tre till fyra månader för då laddar man bara inför nya återfall när man sedan kommer ut på sin P27:a ”Ett öppnare hem som man sedan kommer till om man sköter sig” Och i värsta fall så tar man en överdos då man kommer ut och då dör man. Precis detta hände min rumskamrat alltså. Inte ett samtal på fyra månader alltså. Man åker ut precis som man gjorde då när man kom in. Dessutom blir man ofta behandlad som man vore kriminell under den låsta tiden och det var nog de som irriterade mig mest alltså. Att man först skulle transporteras den långa resan ifrån Göteborg till strax en timma nordväst om Umeå i en av kriminalvårdens bussar med övernattning på Saltvik-anstalten. Man fick inte ens stanna och ta en rökpaus. Det skulle ta mig fan rulla hela tiden!. När de till slut var slut på helvetesresan och man till slut anlände på Renforsens LVM-hem i Norrland kommer jag ihåg hur personalen tvingade av en alla kläderna för att kontrollera att man inte hade något på sig när man anlände trots att man hade vart konstant övervakad alltså ända från den låsta avdelningen på 368 på Östra i Göteborg alltså. Efter den här meningslösa rent av förnedrande säkerhetskontrollen hamnade man sedan i de här låsta rummet kommer jag ihåg. Och där satt man i nästan två veckor innan man kom ut på den så kallade låsta avdelningen. Dag in, dag ut. Inte ett ljud från personalen, inte ett samtal alltså. Trots att man aldrig pallat ett äpple så blev man behandlad på detta sättet. Bara för att man var missbrukare. Jag kände mig rent av förnedrad alltså. Det klart man inte vill sluta droga under dom förutsättningarna. Istället längtade man istället nästan tillbaka till sitt gamla liv. Så illa var de alltså. Något måste ju hända med svensk missbruksvård. De hjälper inte att bestraffa ett missbruk, istället behöver man pågående samtal och någonstans att hitta en vilja till förändring. Inget av de fick jag ut under min LVM tid i Norrland iallafall. Inget av de verkar någon jag pratat med fått ut ur ett LVM så långt jag hört. ”De en katastrof inget annat land likt”.
