Det är nog först då systemet drivit en såpass långt till Vansinne att man till slut lyckas ta sitt egna liv som myndigheter och läkare börjar komma till insikt med vad deras missar egentligen förorsakar!” Det handlar för det första om att man sökt hjälp för ett missbruk och att man förväntas få någon sorts behandling för detta ”inte att man ska känna sig som en intagen på en öppnare anstalt då man varken begått något brott eller överhuvudtaget är kriminell. ”Men precis så känns de!” Jag kan inte röra mig fritt jag kan inte åka iväg som jag vill och åker jag nu iväg utan att säga något märkts de inte minst på väckningarna och då är socialjouren väldigt snabb på att ringa och hota om ett ytterligare ett LVM utan att man i själva verket ens skulle ha tagit något. Allt de här, känslan av isolering och kontroll, att man ska tulla en så fort man kommer tillbaka samt att läkaren hela tiden gör missar och glömmer att förskriva ens mediciner driver en till vansinne alltså. Och detta är nu andra gången i rad på mycket kort tid som läkaren helt enkelt glömt av att skriva ut min benso i tid så jag nu blivit helt utan ytterligare en helg. Och samma gäller sjuksköterskan som jobbar på samma mottagning som inte ens kunde hjälpa till och ta emot mitt kuvert med körkortsansökningarna som jag beställt hem ifrån transportstyrelsen och lämna över till läkaren med motiveringen att de skulle vart ett alldeles för stort ansvar att ta. Alltså jag är nog en ganska impulsiv människa som vill att saker och ting ska ske ganska fort och att då hela tiden sätta käppar för hjulen för än det driver mig till vansinne alltså. Detta är det värsta jag vet. Hade jag bara fått tillbaka mitt körkortet hade jag börjat jobba från dag ett. Jag bryr mig inte om att jag är psykiskt dålig jag trivs så bra med mitt jobb att jag vet att jag hade klarat av att komma tillbaka oavsett min psykiska ohälsa.