Senast jag såg någon prerafaelit var nog på Nationalmuseets utställning med Prerafaeliter för tio år sen. Minns inte om Edward Burne-Jones fanns med på den utställningen. Prerafaeliternas värld och konst har väl inte blivit mindre otidsenlig sen dess men möjligen har toleransen för deras konst blivit lite större.

Edward Burne-Jones (1833-1898) som ställs ut på Waldmarsudde tillsammans med några nordiska konstnärer var en sen tillkommen prerafaelit, med inspiration från medeltida konst i likhet med Dante Gabriel Rossetti. Burne-Jones målade främst religiösa motiv och bilder med inspiration av antika och medeltida myter. Han var nära vän till William Morris och utformade även många kyrkfönster i glasmosaik.

Varför så mycket rött? Maria brukar väl avbildas i blått? Som vän av ordning vill jag dessutom påpeka att säckpipa knappast var uppfunnen vid Jesu födelse. Det skulle passat bättre med dess föregångare dubbla aulos, alltså de flöjtliknande rörbladsinstrument som ofta avbildas på grekiska vaser.

Triptyken Bebådelsen och konungarnas tillbedjan är inspirerad av teknik från italiensk renässans som upphöjd relief och bladguld.

Skyddsängeln leder pilgrimmen ut ur ett taggigt törnesnår till ljuset. En liten fågel med orange bröst ska representera fred.

Stilla afton är ett porträtt av Burne-Jones favoritmodell Elisabeth Keene. Burne-Jones såg skönheten som en motpol till tidens materialism.

I Lyckans hjul vrider lyckans och slumpens gudinna Fortuna ett hjul där tre figurer är upphängda, överst en slav, i mitten en konung, underst en poet. Deras öden är sammanlänkade och vilar i Fortunas händer. Inspirationen av Michelangelo märks tydligt.

På utställningen finns också en del konst av nordiska konstnärer som inspirerats av prerafaeliterna. Jag har tagit med två bilder nedan som jag aldrig sett tidigare.