Utställningen på Waldemarsudde ”Joan Miró – Vardagslivets poesi” tror jag är den första separatutställning jag sett med Miró. Ändå har han länge varit en favorit. Men jag har förstås mest sett grafik, och en del måleri där det lekfulla, poetiska tilltalar mig. Att så många fina skulpturer också Finns med på utställningen blir en liten överraskning.

Joan Miró: Gestalter, fåglar, 1973

Målningen ”Flygande änder…” är utförd på en äldre landskapsmålning, nu ställd på högkant. Lite av det övermålade landskapet skymtar nere till vänster. Änderna syns också som små kryss på bilden ovan. Miró vänder sig mot det traditionella måleriets realism som anses vara tom på innebörd och därför falsk. Han ersätter originalmålningen med svarta linjer som antyder ett slags tecken. Och visst kan man tolka det som bilden av en kvinna och stjärnan finns också med, ristad med tunna streck. Att detta ”teckenmåleri” skulle ha en större innebörd än den ursprungliga landskapsmålningen kan nog diskuteras. Jag ser framför allt rytmen, kompositionen av färgfläckar och linjernas rörelse – Säkert intressantare och med större konstnärligt värde än landskapsmålningen. Men större innebörd?

Målningen ”Gestalter” är utförd på ett reklamblad. Lager på lager alltså, kontrasterna är effektfulla. Det sägs på utställningens textskärm att Miró ville upphäva måleriets dekorativa funktion och i stället utforska dess poetiska dimension. Finns det verkligen en motsättning mellan dekorativ och poetisk? Jag tycker Mirós måleri är både dekorativt och poetiskt.

Joan Miró: Den första gnistan av dagen II, 1966 (beskuren)

Miro experimenterade en hel del och använde gärna vardagsföremål. Många av hans skulpturer skapades i form av assemblage av vardagsföremål, varav en del gjöts i brons. På utställningen finns montrar med en ansamling av föremål av den typ som Mirós använde i skulpturer.

Andra bloggar om konst, konsthistoria, utställningar, Waldemarsudde, Joan Miró