Idag tog vi en liten tur till Tjolöholms slott. I sommar ställer den kanadensiske installationskonstnären och skulptören Max Streicher ut, med enorma, uppblåsbara figurer. När vi gick in i den stora utställningshallen såg vi först bara de gigantiska molnen och visste inte vad som väntade längre in i rummet. När vi så gick längre fram fick vi syn på de två nakna mansfigurerna som svävade i luften, likt fallskärmshoppare mitt i ett fritt fall, fast utan fallskärmar på ryggen. En känsla av overklighet och graciösa ilningar spred sig i magen.

Jag gjorde ett tandemhopp i Australien en gång, vilket jag har på video. Innan man hoppade var man tvungen att klättra ut på vingen och jag tror jag kan lova att om det inte varit ett tandemhopp hade jag aldrig vågat ta språnget själv. När vi väl hoppade kändes det som om hjärtat skulle hoppa ut ur munnen. Känslan man fick vid det fria fallet var obeskrivlig. En kombination av total skräck och lyckorusig frihetskänsla.

I Max Streichers installation är människorna och molnen gjorda av samma material. Rörelsen i skulpturerna ger intryck av tunga människokroppar som faller mot jorden, en konsekvens av gravitationen. Men i själva verket har de samma förutsättningar att "sväva" som molnen, de är ju skapade av samma materia. Kanske är det inte människor, bara moln? Ungefär som när man ligger i hängmattan och ser upp mot himlen,  ni vet hur man kan hitta former, känna igen figurer och se sammanhang i molnformationerna. Vad är verklighet och vad är illusion?