Certifiering har varit hett stoff i årtionden. Det är säkert en femton-tjugo år sedan högst på listan låg ISO-certifiering. Det hade med administration och effektiv organisation att göra. Men låt oss börja med certifiering. Ett företag har på nätet erbjudit följande förklaring: 

Certifiering handlar om att bekräfta att ett objekt, en process, en person eller en organisation har vissa egenskaper. I de flesta fall bekräftas detta med hjälp av någon form av extern granskning, revision eller bedömning. En ackrediterad person eller företag bedömer och verifierar (samt attesterar skriftligt genom att utfärda ett certifikat) egenskaperna, kvaliteten, kvalifikationerna eller statusen hos någon eller något. Bedömningen och verifikationen görs i enlighet med etablerade krav och standarder.

Senare har miljö och hbtqi dykt om som certifierbara. Just idag blir Örebro pastorat certifierat ur dessa två synvinklar. Men, och det är ett starkt påpekande, nog borde det i en kyrka finnas många fler certifieringsgrunder. Särskilt när det saknas gemensamma normer och instruktioner för hur visst arbete kan, borde och rent av ska bedrivas.

Diakonicertifiering Kunde bli nästa behovsområde som kunde stagas upp av att granskas, revideras och bedömas. Det sociala utflödet och ansvarstagandet kunde behöva stöttas och få det uppsving en certifiering kan erbjuda. Det finns så många viktiga bemötandefrågor och varierande diakonal inriktning för att motivera att församlingar certifierades. Då kanske fler församlingar orkade ta steget att ha diakoner anställda.

Liturgicertifiering Skulle kunna ge Svenska kyrkan ökande liturgiska insikter och därmed en noga genomtänkt liturgisk gestaltning av kyrkoårets variationsrika gudstjänster. Då kunde det bli ordning på de liturgiska plaggen och när de brukas. Hur gör man i församlingar som bara har en vit och en grön mässhake t ex under fastan? Ministranter skulle få stöd och hjälp i sina uppgifter liksom lekfolk, präster och diakoner. Även församlingens liturgiska uppgifter kunde klargöras så att ingen skulle luras att tro att gudstjänsten är mest prästens.

Mission- och evangelisationscertifiering vore något att drömma om så att inga kan undvika att planera och genomföra missionsinsatser för att sprida evangelium i tanke, ord och handling. Dessa områden löses inte sällan enbart intuitivt som om församlingen bara genom att finnas till verkade som missionerande. Ska tron i Sverige överleva behöver tron bli spridd åter igen.

Undervisningscertifiering kunde hjälpa fram fungerande studiecirklar och samtalsgrupper där bibelstudier och kristen troslära fick förnyad aktualitet. Även predikan och föreläsningar kan vara något att arbeta mer systematiskt med. Hit hör även konfirmandundervisning såväl som anställdas fortbildning. Uppbyggelse- och förnyelsedagar skulle även kunna ges en mer betydande plats i kyrkans repertoar av insatser. Här blir pedagogik viktig såväl som förankring i trosläran.

Så, fram för fler certifieringar som har med hjärtat och kärnan i kyrkan att göra. Certifiera mera!