Frågan om partipolitiken i Svenska Kyrkan och i de styrande beslutsförsamlingarna har debatterats i decennier. Här några tankar från en diskussion 2015 om än i något omarbetad form… 

Snart blir det kyrkoval. Till detta val är det för sent att avregistrera de Politiska partierna. Politiska partier bör i framtiden självfallet inte längre registreras som nomineringsgrupper i Svenska kyrkan! Det är inte partiernas uppgift att ta över som styrande i en kyrka. Särskilt som partierna inte står FÖR den kristna tron eller bekänner den, vilket blir både skevt och oärligt när partierna vill bestämma om bekännelsen, om böner, psalmer och liturgier. Ett problem med partierna är att icke kyrkotillhöriga kan påverka den kyrkopolitik partiet driver. Dvs ateister, agnostiker och bekännare av andra religioner kan genom partiet påverka och ha inflytande. Ett partis arbete och existens går ju ut på att framträda konsekvent och sammanhållet oavsett livsåskådning eller kyrkotillhörighet. Det betyder att partierna blir sekulära kilar in i Kyrkans liv, alldeles oavsett att många av företrädarna kan ha en personlig tro. Exemplen på partiledningars aktiva intresse för kyrkan och kyrkopolitiken är bedövande många. Inge kan trolla bort denna önskan partierna har att forma kyrkan efter partiets intressen! 

Personer som är någorlunda insatta och som har kastat ett öga på beslutsförsamlingarnas sammansättning vet att mångfalden kan te sig stor men i själva verket, och utifrån politiska bedömningsgrunder, är mångfalden synnerligen begränsad. Grupper med partipolitiska rötter och öppen partipolitik lägger fortfarande sin tunga hand över kyrkans liv.

Det har hävdats att alla de förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet, och visst låter det anslående. Vad betyder det? Att förtroendevalda oavsett politisk eller annan nomineringsgruppstillhörighet är omistliga för kyrkans identitet? Jag tror för min del att kyrkans identitet är en annan, nämligen att vara en sammanslutning kring Herren Jesus Kristus där ordet förkunnas rent och klart och sakramenten förvaltas människor till tro och salighet. Att det finns människor som vill ta på sig ansvar i den gemenskapen är självklart. Hur de väljs och vad de representerar är därför en verkligt viktig fråga. Min grundhållning är att sekulära politiska partier är skapade för att organisera ett samhälle och inte för att styra endast ett, dvs Svenska kyrkan, av de många trossamfund som verkar i Sverige med hundratusentals medlemmar..

Det har påståtts att partierna behövs för att se till att det finns tillräckligt med människor i beslutsorganen och för att partierna är garanter för att kyrkan är öppen och demokratisk. De flesta av världens kyrkor, som har andra system för att utse förtroendevalda, klarar naturligtvis att kompetent leda och styra sina samfund med både öppenhet och under demokratiska former. Det kan framstå som om detta att klara organisationen och besätta platser i beslutsförsamlingar är det viktigast av allt i en kristen kyrka. Gudstjänstfirande med Ordet och sakrament i centrum, tro och bekännelse, kristen undervisning och mission är det en kyrka handlar om.Om kostymen, dvs kyrkans organisation där de kyrkliga valen ingår, är för stor syr man väl in den? Har man en apparat man inte kan hantera så organiserar man om. Problemet idag är att församlingsnivån på många håll berövats sitt rättmätiga inflytande över sitt eget och kyrkans arbete och liv! Makten har flyttats uppåt i organisationen. Färre bestämmer mer i pastoraten. Nästan som om apparaten går före andra uppgifter och rent av blir överordnat kyrkans missionerande kallelse.

Svenska kyrkan uppfattas ibland som en organisation som inte kan överleva utan att rekrytera folk från andra och sekulära sammanhang! Pudelns kärna är varför just politiska partier skulle vara mest lämpade att tillhandahålla valbara människor till en profilerad kyrka där tro, bekännelse och lära ger kyrkan identitet! Här uteblir ett rimligt svar, som så ofta annars, när frågan berörs. När politiska partier lägger sig i en kyrkans inre angelägenheter finns de flesta exemplen från diktaturer, vilket borde stämma till eftertanke och omvändelse!

Systemet med politiska val till kyrkofullmäktige infördes i kyrkan av politiker mot kyrkans uttalade vilja. Viktigt att komma ihåg när systemet med partier i kyrkan försvaras. Sven Thidevall skriver om partiernas inträde kyrkans organisation för snart hundra år sedan i avhandlingen Folkkyrkan, vision och verklighet och i Kampen om folkkyrkan. Han skriver bl a att 

En omedelbar effekt av den nya församlingsstyrelselagen blev därför att kyrkofullmäktigeförsamlingarna kom att tillsättas på ett sätt som stred mot vad den kyrkliga opinionen hade önskat. Den politiska scenens aktiva blev de som fattade beslut om vilka namn som skulle finnas med på respektive valsedel. Därigenom infördes i praktiken ett inofficiellt valbarhetskriterium: Medlemskap i ett politiskt parti. Nu när fullmäktige var infört och partierna hade engagerat sig i kyrkovalet, uppstod ett behov av kyrkopolitiska riktlinjer på partiväsendets grund. Detta behov hade inte funnits tidigare.

Om partiernas intåg i kyrkans organisation är så bra och föredömligt är det obegripligt att förespråkarna för att politiska partier ska styra i en kyrka inte erbjuder sig och sina partier att hjälpa andra kyrkor och trossamfund att leda deras organisationer. Att endast en kyrka, bland andra lika från staten fristående kyrkor, ska ha sekulära partier i ledningen verkar otidsenligt, omotiverat och egendomligt. Man kunde ha hoppats att de tre politiska partierna, S, SD och C, som envist håller kvar en förlegad modell skulle ha modet att tänka om.

Till sist en notering om debattvillkoren i Svenska kyrkan. Det är inte ovanligt att argument och åsikter för en från partipolitiken befriad kyrka medvetet förvanskas och förvrängs. Omedelbart kommer motstötar med innebörden att viljan att slippa partipolitik i kyrkan är antidemokratisk och att den innebär ett underkännande av människor med politiska åsikter. För somliga är det svårt att skilja politiska åsikter och sympatier, som alla i någon mening har, från sekulära och religiöst neutrala partiers inblandning i att styra en profilerad kristen, evangelisk luthersk kyrka.

Till sist hävdas att önskemålet att kyrkan ska slippa partierna betyder att kyrkan istället ska styras av präster och anställda. Strunt och dumt. Vad det handlar om är att partiorganisationer och deras ideologi inte ska styra en kyrka. Det finns många andra demokratiskt tillfredsställande sätt, där aktiva och intresserade medlemmar väljs till uppdrag (så som sker i de flesta folkrörelser i vårt land), att styra och leda ett kristet trossamfund. Det fungerar utöver världen, så varför inte i Sverige?