Det förra 20-talet verkar varit lite dekadent, sannolikt som en följd av återuppbyggnaden efter ett långt och tärande världskrig. Det hade börjat ljusna, människor hade börjat förverkliga sina livsdrömmar. Och så festade dom utav helvete!

Det var i denna tid av uppbyggnad som mina föräldrar och svärföräldrar kom till världen. De var en del av deras föräldrars drömmar och visioner. De, föräldragenerationen, kom att genomleva ytterligare ett krig och därefter en tid av uppbyggnad, framtidshopp och tillväxt. Inget konstigt med det, så har det nog varit i alla tider. Livet går upp och ner men alltid vidare.

 

Frågan är var vi är, barnbarn till de som festade loss på 20-talet. Vi har surfat på vågen efter våra föräldrars uppbyggnad av ett litet land långt uppe i norr med stora natur- och humanresurser i form av en väl sammansatt befolkning vad gäller kunskaper och ambitioner. Politiskt har det balanserats relativt väl, vare sig man sympatiserat eller inte. Våra egna liv har passerat toppen och går oförtrutet mot en avtrappning men även massa nytt. Vi ser nu våra barns drömmar mejslas ut när utbildning är klar, familjebildning i ett inledande skede med barnbarn som så sakteliga börjar se dagens ljus.

Se där, fem generationer på ett bräde mellan två 20-tal!

 

Från förra 20-talet till föregående 20-tal är det inte längre. Det är bara vi som tror det. Då i början av 18- hundra talet låg vårt land kollosalt risigt till.

Vår tid som stormakt var över, trots att vi fortfarande hade en stor del av vårt territorium intakt med Finland och Svenska Pommern (Stralsund). Vårt styre, med en enväldig kung utan tag i, var präglat av osäkerhet, maktspel och en allmänt illa hållen administrtion.

Den Europeiska kartan höll på att ritas om med Napoleon som "the bad guy" (om än beundrad av vida kretsar, inte minst i Sverige) vilket skapade maktktkoncentrationer i form av Ryssland, Tyskland och England. Mycket av det som hände då har dykt upp i andra skepnader senare i historien, eller som en följd av historien, till exempel andra världskriget och det maktspel som var dess inledning.

Vi, den forna stormakten, kom att hamna i händerna på dessa stormakter. Vi, den forna stormakten, kom att bli en bricka i ett större spel. Vi blev av med Finland, Svenska Pommern och det diskuterades till och med huruvida vi skulle kunna fortsätta som självständig nation. Det talades delning av Sverige vid Motala ström eller Dalälven Det blev inte så. Vi kom ur det med hjärtat i halsgropen om än sargade. Det är en annan historia.

 

Detta för att ge ett historiskt perspektiv till det som händer i dag. Inget är självklart, inget är skrivet i sten och allt kräver ett klokt ledarskap. Har vi det?

 

Vad gäller ledarskapet om man med ledarskap menar ledande politiker, administration och press/media så finns det en hel del ytterligare att önska. Även för den mest lojale.

 

 

Min kloka hustru talar ofa om "the lowest common denominator" - eller minsta gemensamma nämnare, som vi säger som inte tillbringat lika mycket tid utanför rikets gränser. I politiken innebär det att det inte blir bättre än att den dummaste förstår.

Politiken har gått långt i sin påstådda iver att värna demokrati, mänskliga rättigheter och alla "människors lika värde". Inte sällan sammanfattat med ordet "värdegrund" - som ingen begriper.

Vi har inte lyckats rekrytera politiker som är byxade/kjolade, eller vad de nu är, för att klara av uppgiften att styra landet.

De saknar ofta grundutbildning och är många gånger skolade in Det Politiska Systemet genom interna kanaler. Det skapar navelskådande politiker utan visoner med dokumenterad avsaknad av förmåga att lotsa landet igenom de kobbar och skär som ständigt dyker upp i vår vardag.

I skrivande stund har vi en statsminister med en en påbörjad svetsarutbildning, oavslutade studier i sociologi, facklig bakrund och helt utan arbetslivserfarenhet. Vi har en vice statsminister vars största merit är journalist på en av de större damtidningarna.

När ledande politiker, som alldeles säkert kan vara fantastiska människor, inte är bättre än så här då måste man få fråga sig hur man finner minsta gemensamma nämnare - eller den "dummaste".

 

Växer så det knakar... på alla nivåer enligt principen "min dräng måste också ha en dräng". Trots ständigt tal om dess minskande genom effektivisering, datorisering, bolagisering eller vad det nu kan vara växer byråkratin,. Det kommer att bli vår död - om inget annat tar oss.

Inte nog med att byråkratin växer, de levererar inte. Försvaret finns knappt och polisen klarar inte av sina uppgifter. Sjukvården är i kris liksom skola, äldreomsorg, vägunderhåll och tågen står allt som oftast stilla. Vi har så sakteliga, likt en kropp i stark kyla, börjat koppla bort delar av samhället i så kallade utanförskapsområden där våra gemensamma normer inte råder längre. Där styr kriminella gäng och klaner likt många framtidsdystopiska filmer.

Administartationen genomsyras alltmer av aktivister med en egen agenda. Det här förekommer på alla nivåer från kommuner till stat där det mest oroande är det havererade rättssystemet.

 

... har köpt värdegrundsbegreppet fullt ut och försöker manövrera sig mellan "ont" och "gott". Problemet är dels att de för en allt mer tynande tillvaro då befolkningen i högre utsträckning hämtar sin information ur andra källor än traditionella papperstidningar och/eller radio/TV, dels att de inte upplevs som beskrivande av den verklighet många befinner sig i.

Sedan det senaste presidentvalet i USA verkar de se som sin viktigaste uppgift att förmedla presidentens förehavanden i allt från frisyr till handelsdiskussioner med Kina - på sitt sätt, efter sin agenda.

De något mer närliggande frågorna som händelser i utanförskapsområdena och det dagliga våldet beskrivs med betydligt mindre bokstäver än påstådda effekter av "klimatförändringarna" eller vår tids PR-produkt och medieikon Gretas förehavanden - som var fejk.

Press och media är inte synkade med befolkningen - to put it mildly.

 

Man måste inte vara historiker för att se tecken på en stat i upplösning. En stat som snart inte uppfyller kriterierna för att betraktas som en suverän stat. Sådana lägen har hittills väckt tankar hos andra stater som sagt sig vilja komma till "räddning" eller vilja "hjälpa till". Ibland rent handgripligen, ibland lite mer förtäckt via diverse avtal om handel, råvaruanskaffning eller vad det vara må.

 

Skall vi kunna fortsätta som en fungerande stat krävs det nappatag för att få ordning i det politiska systemet och dess administration. Någon del måste skärpas upp, någon annan kan helt sonika kastas på soptippen. Det vore förmätet av IGT att komma med receptet så vi låter denna lilla betraktelse stanna där.

 

Nu önskar vi er alla en riktigt God Jul!

Passa på att ta hand om era närmaste, ge er ut i naturen och njut av allt det vackra vi har omkring oss.

 

Denna text, författad av Erik Hörstadius, på Timbro/Smedjan har fått mig att sätta dessa tankar på pränt. Kanske ett försök att hitta den tid vi lever i, var vi är och vart vi är på väg. Hoppas att 2050 blir bättre i verkligheten - de frälsta skall ju göra oss Co2 neutrala om inte annat.