Litteraturkritikerna har problem med bloggvärldens amatörrecensenter. Litteraturkritiken utarmas, bloggare är mer benägna att låta sig köpas av förlagen och kritiken är på sandlådenivå lyder anklagelserna i söndagens SvD.
Argumentet att litteraturkritiken skulle utarmas verkar misstänkt likt en partsinlaga. Betalda recensenter pinkar revir. Står inte kritiken i tidningen, är den mindre värd.
Men det ligger något i argumentet, tidningar har professionella redaktörer som gör kvalitetsbedömningar och urval. Bloggens enda urval är självkritiken. Konkurrensen är enorm på internet som helhet, obefintlig på bloggen i sig som är sitt eget universum. Bloggaren är skribent, redigerare och redaktör i samma person - la rédaction, c’est moi. Så visst ger tidningar en kvalitetsstämpel som bloggaren måste skapa själv inför sina läsare, ett oftast hopplöst projekt.
Fler läser mer oftare
Är det något internetexplosionen lärt oss emellertid, är det att informationstörsten är omättlig. Är människor intresserade av ett ämne, letar de upp information om det på nätet. Inte minst doktorer har blivit varse detta fenomen – patienter kan vara mer pålästa om sina egna krämpor än allmänläkaren.
Detta innebär inte att folk slutar läsa tidningen, att de tror sig kunna leta upp all information på egen hand. Tidningar ger oss idag det vi inte kan få på nätet: hjälp med urvalet. Går inte de stora drakarna omkull p.g.a. internet, kommer inte den initierade litteraturrecensionen heller att göra det.
Omutliga proffs, oärliga amatörer
På studenttidningen Lundagård fanns det alltid recensionsex av böcker. De populära blev det ibland dragkamp om. Lyckades själv norpa åt mig en del mer politiska böcker som andra inte var intresserade av. Ingen anklagades någonsin för att vara köpt av förlaget, för att de fått boken gratis.
Studenttidningar består av wannabes, inte minst jag själv tillhörde den kategorin. På den tiden skulle studenttidningen Lundagårds recensioner mycket väl kunna jämföras med bloggosfärens mer initierade amatörskribenter. Nya skribenter bygger dock inte förtroende på att låta som ett reklamblad. Alla vet att det inte är genom hyllningarna man blir hjälte på en studenttidning, utan genom sågningarna och att vara obekväm. Så fungerar det även i bloggosfären.
Skulle bloggare vara mer köpta än andra? Är professionella litteraturskribenter ett ärligare släkte än andra journalister? Svaret på båda frågorna är nej.
Tillfället gör tjuven däremot. Det är proffsen som blir inbjudna på släpp-evenemang och förlagsfester, inte bloggaren. Tidningarnas litteraturrecensenter har alltså betydligt fler tillfällen att ”köpas” – eller i alla fall vänskapskorrumperas. Ändå fungerar litteraturkritiken även om kultursidorna inte debatterar vilka kompisar som recenserar varandra, eller vilket förlag recensenterna hoppas få jobb hos.
Bloggosfärens låga nivå på kritik
Recensenter har betalt för recensioner, bloggare har det inte. Därför läser recensenter även böcker de inte gillar och slutför det, samt skriver en dålig recension. I sakens natur ligger att en privatperson endast läser böcker denne tycker om. Gillar man inte boken lägger man den åt sidan. Bloggare recenserar alltså bara sådant de gillar, just därför blir det mest hyllningar.
Det är bara för bloggare att erkänna: det ÄR oftast intressantare med en påläst litteraturvetares reflektioner, än bloggares skriverier. Dock finns det människor i bloggosfären som vurmar för något särskilt ämne. När dessa skriver om sitt specialintresse kan det ge ytterligare en vinkel, ibland mer initierat än den professionelle litteraturkritikerns generella bedömning. Som bokhora.se påpekar; bloggen är ett komplement, inte ett substitut.
Dessutom finns det en oherrans massa litteraturvetare, men ohyggligt lite medieutrymme för litteratur. Alltså finns det massor av människor som, åtminstone på pappret, har samma kvalifikationer som de som ges utrymme på kultursidorna. Är de också en fara för kvaliteten på kritiken?
Amatörbloggeri och proffsarvode
Det finns exempel på recensenter som recenserat böcker de inte läst, filmer de inte sett och konserter de inte varit på. De får betalt oavsett om de gillar vad de ska recensera eller inte och ibland står de inte ut.
Detta är med största sannolikhet ett betydligt vanligare fenomen bland proffsen, än bland amatörerna. De orkar inte läsa ut skräpet, men behöver kulorna. (För att inte tala om utrikeskorrespondenter som ger ögonvittnesskildringar av nyheter i länder där de inte vistats.)
Det problemet lider inte den litterära bloggosfären av. Gissningsvis slänger inte litteraturbloggarna iväg en recension av något de knappt läst, för att de inte gillat det. Varför skulle de skriva om något de inte känner till – i alla fall om ingen betalar för det? Kan tidningsrecensenterna säga samma sak, har de aldrig hört någon annan proffsskribent erkänna att de endast skummat boken de recenserat?
Litteraturrecensenter brukade oroa sig för att ingen läste böcker längre. Nu visar det sig att massor av människor läser, mycket och ofta. De har till och med mage att uttrycka åsikter om vad de läst - offentligt därtill. Utan att ha 120 poäng litteraturvetenskap i bagaget! Men gör detta verkligen att de professionella litteraturrecensionerna i det här landet går en hemsk framtid till mötes?
Fotnot: Ingen tidning hade gett mig över 5000 tecken för en artikel. Inte många kommer heller att läsa det här på min blogg. Men eftersom du kommit hit ned måste i alla fall du ha tyckt det var intressant nog. Har jag då, genom detta, förstört för dem som har betalt för att skriva sånt här?
Kulturredaktionsbilden kommer från Aftonbladet, Bloggosfärbilden från BBC.
Intressant på andra bloggar om: litteratur, recension, böcker, kultur, revirpinkeri, kulturredaktion, media, litteraturkritiker, bloggosfären, amatörrecensent, litteraturkritik, muta, tidningar, redaktör, kvalitetsbedömning, urval, självkritik, konkurrens, kvalitetsstämpel, internet, information, litteraturrecension, studenttidning, Lundagård, recensionsex, wannabe, amatörskribent, sågning, förlagsfest, kultursidor, förlag, litteraturvetare, utrikeskorrespondent, litteraturvetenskap
Argumentet att litteraturkritiken skulle utarmas verkar misstänkt likt en partsinlaga. Betalda recensenter pinkar revir. Står inte kritiken i tidningen, är den mindre värd.
Men det ligger något i argumentet, tidningar har professionella redaktörer som gör kvalitetsbedömningar och urval. Bloggens enda urval är självkritiken. Konkurrensen är enorm på internet som helhet, obefintlig på bloggen i sig som är sitt eget universum. Bloggaren är skribent, redigerare och redaktör i samma person - la rédaction, c’est moi. Så visst ger tidningar en kvalitetsstämpel som bloggaren måste skapa själv inför sina läsare, ett oftast hopplöst projekt.
Fler läser mer oftare
Är det något internetexplosionen lärt oss emellertid, är det att informationstörsten är omättlig. Är människor intresserade av ett ämne, letar de upp information om det på nätet. Inte minst doktorer har blivit varse detta fenomen – patienter kan vara mer pålästa om sina egna krämpor än allmänläkaren.
Detta innebär inte att folk slutar läsa tidningen, att de tror sig kunna leta upp all information på egen hand. Tidningar ger oss idag det vi inte kan få på nätet: hjälp med urvalet. Går inte de stora drakarna omkull p.g.a. internet, kommer inte den initierade litteraturrecensionen heller att göra det.
Omutliga proffs, oärliga amatörer
På studenttidningen Lundagård fanns det alltid recensionsex av böcker. De populära blev det ibland dragkamp om. Lyckades själv norpa åt mig en del mer politiska böcker som andra inte var intresserade av. Ingen anklagades någonsin för att vara köpt av förlaget, för att de fått boken gratis.
Studenttidningar består av wannabes, inte minst jag själv tillhörde den kategorin. På den tiden skulle studenttidningen Lundagårds recensioner mycket väl kunna jämföras med bloggosfärens mer initierade amatörskribenter. Nya skribenter bygger dock inte förtroende på att låta som ett reklamblad. Alla vet att det inte är genom hyllningarna man blir hjälte på en studenttidning, utan genom sågningarna och att vara obekväm. Så fungerar det även i bloggosfären.
Skulle bloggare vara mer köpta än andra? Är professionella litteraturskribenter ett ärligare släkte än andra journalister? Svaret på båda frågorna är nej.
Tillfället gör tjuven däremot. Det är proffsen som blir inbjudna på släpp-evenemang och förlagsfester, inte bloggaren. Tidningarnas litteraturrecensenter har alltså betydligt fler tillfällen att ”köpas” – eller i alla fall vänskapskorrumperas. Ändå fungerar litteraturkritiken även om kultursidorna inte debatterar vilka kompisar som recenserar varandra, eller vilket förlag recensenterna hoppas få jobb hos.
Bloggosfärens låga nivå på kritik
Recensenter har betalt för recensioner, bloggare har det inte. Därför läser recensenter även böcker de inte gillar och slutför det, samt skriver en dålig recension. I sakens natur ligger att en privatperson endast läser böcker denne tycker om. Gillar man inte boken lägger man den åt sidan. Bloggare recenserar alltså bara sådant de gillar, just därför blir det mest hyllningar.
Det är bara för bloggare att erkänna: det ÄR oftast intressantare med en påläst litteraturvetares reflektioner, än bloggares skriverier. Dock finns det människor i bloggosfären som vurmar för något särskilt ämne. När dessa skriver om sitt specialintresse kan det ge ytterligare en vinkel, ibland mer initierat än den professionelle litteraturkritikerns generella bedömning. Som bokhora.se påpekar; bloggen är ett komplement, inte ett substitut.
Dessutom finns det en oherrans massa litteraturvetare, men ohyggligt lite medieutrymme för litteratur. Alltså finns det massor av människor som, åtminstone på pappret, har samma kvalifikationer som de som ges utrymme på kultursidorna. Är de också en fara för kvaliteten på kritiken?
Amatörbloggeri och proffsarvode
Det finns exempel på recensenter som recenserat böcker de inte läst, filmer de inte sett och konserter de inte varit på. De får betalt oavsett om de gillar vad de ska recensera eller inte och ibland står de inte ut.
Detta är med största sannolikhet ett betydligt vanligare fenomen bland proffsen, än bland amatörerna. De orkar inte läsa ut skräpet, men behöver kulorna. (För att inte tala om utrikeskorrespondenter som ger ögonvittnesskildringar av nyheter i länder där de inte vistats.)
Det problemet lider inte den litterära bloggosfären av. Gissningsvis slänger inte litteraturbloggarna iväg en recension av något de knappt läst, för att de inte gillat det. Varför skulle de skriva om något de inte känner till – i alla fall om ingen betalar för det? Kan tidningsrecensenterna säga samma sak, har de aldrig hört någon annan proffsskribent erkänna att de endast skummat boken de recenserat?
Litteraturrecensenter brukade oroa sig för att ingen läste böcker längre. Nu visar det sig att massor av människor läser, mycket och ofta. De har till och med mage att uttrycka åsikter om vad de läst - offentligt därtill. Utan att ha 120 poäng litteraturvetenskap i bagaget! Men gör detta verkligen att de professionella litteraturrecensionerna i det här landet går en hemsk framtid till mötes?
Fotnot: Ingen tidning hade gett mig över 5000 tecken för en artikel. Inte många kommer heller att läsa det här på min blogg. Men eftersom du kommit hit ned måste i alla fall du ha tyckt det var intressant nog. Har jag då, genom detta, förstört för dem som har betalt för att skriva sånt här?
Kulturredaktionsbilden kommer från Aftonbladet, Bloggosfärbilden från BBC.
Intressant på andra bloggar om: litteratur, recension, böcker, kultur, revirpinkeri, kulturredaktion, media, litteraturkritiker, bloggosfären, amatörrecensent, litteraturkritik, muta, tidningar, redaktör, kvalitetsbedömning, urval, självkritik, konkurrens, kvalitetsstämpel, internet, information, litteraturrecension, studenttidning, Lundagård, recensionsex, wannabe, amatörskribent, sågning, förlagsfest, kultursidor, förlag, litteraturvetare, utrikeskorrespondent, litteraturvetenskap
