Det oroar mig mycket att jag nu även i min bekantskapskrets, från politiskt intresserade, börja se tecken på normaliseringen av rasismen. Människor som själva jobbar med media men som klagar på ”den stora konspirationen”. Människor som tidigare identifierat sig som sosse, liberal eller moderat, men som nu lyfter fram sd:s perspektiv, intressen och politiker utan att blinka. Människor vars behov av tillhörighet verkar större än behovet av demokrati och källkritik.

När jag var liten läste vi om Tyskland och de två världskrigen. Jag minns min otroliga fövåning över hur vanliga människor kunde gå med på allt hemskt nazisterna gjorde. Det kändes… orealistiskt, i brist på ett bättre ord. Det är först under senare år jag insett hur naiv mina känsla var. Hur lite jag visste om hur människors åsikter och tankegods utvecklas och påverkas.

Jag vet inte när mitt uppvaknande skedde. Kanske var det när jag själv arbetade med att påverka människors attityder i Afghanistan. Eller så var det när jag arbetade som journalist och mina texter fick vingar. Eller också var det när de kommunikationsstrategier jag varit inblandad i att ta fram, fick effekter hos olika målgrupper.

Det är så enkelt att underblåsa den mörka skuggan vi alla har inom oss. Varje dag måste jag tänka aktivt på hur jag väljer att tolka min omvärld. Den enda, och jag menar enda, likheten mellan mig och en faktablind anhängare av extremhögerns världsbild, är att vi båda gärna ifrågasätter etablerade sanningar. Problemet är att Sveriges etablerade sanning just nu börjar få likheter med Sd:s ihopljugna propaganda, snarare än en statistik- och vetenskapsförankrad bild av verkligheten.

Det är en sorg att se den här utvecklingen, men jag ser också många som vågar höja rösten och stå för demokratiska värderingar, i en tid när du inte får några pluspoäng eller Ryggdunkningar för det, utan snarare dränks av digitala och ibland fysiska hatattacker.

Vi är värda så mycket mer än det som nu händer.

Det anser många.
Och jag.