Get Even More Visitors To Your Blog, Upgrade To A Business Listing >>

Mitt sista blogginlägg!

Hej!
Jag hoppas allt är bra med Er i dessa tider och sista dagarna under detta, lite annorlunda år.
Detta inlägg kommer bli väldigt långt. Men jag hoppas att ni kommer orka läsa igenom allt.
Dels för att jag tänkte att vi ska gå igenom min tid som bloggare, snabbåterblick och tankar över saker som hänt genom åren.
Och framför allt för att detta kommer bli mitt sista inlägg.

Jag började blogga på riktigt några månader innan jag fyllde 20. Det var strax efter nyåret 2007. Och bloggen louisesa skulle bli min första “riktiga” blogg.
Just då jobbade jag som vikarierande barnskötare på olika förskolor i Skara kommun. Ni som följt mig de senaste åren kanske har trott att jag kommer ifrån Göteborg eftersom vi spenderar våra Sverige-semester där när vi hälsar på.
Men jag är född och uppväxt i Axvall, ett litet samhälle mellan Skara och Skövde hos min mamma.

När jag började blogga så var det ett par månader innan jag och min kompis skulle åka till Side, Turkiet på semester. Det var min andra resa till just Side och det var otroligt viktigt att hotellet hade all inklusive.
För vi ville inte spendera överdrivet mycket pengar på mat eller alkohol.
All inklusive är otroligt bekvämt av dessa anledningar.
Men efter min andra resa till Side så kan jag meddela att jag var utanför hotellet ett fåtal gånger.
Jag såg med andra inte mycket av varken kulturen som landet har, provade inte heller mycket olika (och goda) turkiska maträtter eller visste något om staden Side.
Jag var 20 år och ville sola, festa och bada.

När jag kom hem därifrån så hade jag ett enda mål. Jag ville tillbaka och jobba.
Jag mailade väldigt många hotell och frågade om jag kunde få jobb i animations team, ljög lite på mitt cv och viiips så var jag tillbaka i Side igen.
Side Resort jobbade jag på mellan juli fram till oktober 2007. Det var otroligt lärorikt och min första, stora personlighetsutveckling i vuxen ålder.
När säsongen var slut och efter en 3 veckors resa till Ankara så åkte jag ganska hastigt hem till Sverige igen.
För nya äventyr.

Efter att ha sökt jobb i Stockholm, dit jag gärna ville flytta, och samtidigt även ansökt till en aupair organisation så stod det mellan just detta.
Det var två jobb i Stockholm som jag fick ja ifrån efter anställningsintervju. Skobutiken Scorett och Arlandas taxfree.
Och i samma veva så matchade jag med en familj utan för New York.
Efter lite funderingar fram och tillbaka så blev det tillslut Albany, New York.
Jag var aupair där mellan 2008 till 2009 och tog hand om tre barn i åldrarna 4, 6 och 7 år.
Innan resan så satsade jag hårt på min blogg och “annonserade” överallt så mycket jag bara kunde.
-Följ mig och min resa som au pair i USA.
Och som bloggare gav det resultat. Väldigt snabbt hade jag mycket läsare, många som följde min resa och även tillslut åkte iväg som au pair själva efter att ha läst min blogg.
Och jag fick mail från något statistikföretag som sa att jag hade nordens störts au pair blogg.
Även om jag till viss del hade ett filter på vad jag delade med mig av, så var jag mer privat då och hade sämre konsekvenstänk.
Jag var dessutom bara 21 år och inte särskilt vuxen av mig.
Mitt år i USA var också en bra utvecklingsperiod för min del. Jag fick leva livet men kände att jag växte som person. Dessutom hade jag ofta ansvar för tre barn och behövde både vara vuxen och en förebild för dem.
Familjen ville gärna ha mig kvar ytterligare ett år men jag kände mig klar. Jag ville göra något nytt och stannade tre månader i Sverige innan mitt nästa äventyr.

Som ni kanske märker så gör jag mycket på egen hand. Jag har inte haft behovet att åka någonstans där jag känner människor. Eller ta med mina vänner för att göra det jag verkligen vill.
Samma sak sommar 2009. Då åkte jag tillbaka till Turkiet och staden Side.
Jag jobbade först på en bar och restaurang. Men när det gick ganska segt där så fick jag tips och hjälp att byta jobb.

Jag hamnade då på Marias butik och tänk om jag vetat då att Maria och Hasan skulle bli min svägerska och svåger.
De och resten av personalen, som de flesta är släkt och familj, välkomnande mig med värme och vänlighet. Jag kände mig snabbt som en i deras gäng.
Jag träffade min blivande man Kadir, Mr K som han kallades i bloggen ett tag, på jobbet och efter ett tag så blev vi ett par.
Säsongen tog slut och jag hade varken jobb eller lägenhet som väntade på mig hemma i Sverige.
Jag går ofta min egen väg med en positiv inställning så jag valde att prova på att bo i Turkiet.
Jag hade alltid i baktanke att om det inte skulle funka, om jag inte trivdes eller bara ville åka hem så hade jag alltid det valet.
Men jag blev inte bara stormkär utan även förtrollad av att bo utomlands.
Under alla mina år i Turkiet så finns det bland annat en sak som jag uppskattar extremt mycket.
Vädret och solljuset. Jag mår så mycket bättre av just detta. Saker kan fall och vara jobbiga emellanåt. Men att ha så pass mycket solljus som vi har gör enormt mycket för mitt humör och psyke.

De första tre-fyra åren var bra men stundtals jobbiga också. Jag har varit personlig men inte särskilt privat många gånger i min blogg.
Jag är ganska säker på att jag aldrig har skrivit om när jag och Kadir har bråkat eller tjafsat.
Men jag tror alla par har sina stunder emellanåt. Att dessutom vara tillsammans med någon från annan kultur, att bosätta sig i ett annat land och dessutom prata på ett annat språk (för oss båda) är inte lätt.
Efter fyra år med mycket upp och nedgångar så landade vi i ett slags lugn och vi insåg att missförstånd är otroligt lätt. Särskilt om man inte kan kommunicera.
Kommunikation är a och o för oss.

Sommaren 2012 hade vi börjat prata mycket om förlovning och framtid.
Samma höst förändrades allt. Först med samtalet i slutet av oktober när mamma berättar att hon har fått lungcancer.
Hela min värld föll samman. Jag har varit förskonad från hemska sjukdomar och nära döden-upplevelser på nära håll innan detta.
Bara några veckor senare, om ens det så plussade jag för första gången i mitt liv.
Jag vart oplanerat gravid och ännu en gång förvandlades mitt liv till något helt nytt.
Under tiden som jag gick igenom första veckorna som gravid, ultraljud och illamående så försökte jag hänga med i vad som hände med mamma.
Vi pratade om det men inte ingående. Vilket jag förstod senare.

Samma dag som vi såg hjärtljudet för första gången på vad som skulle bli Adem, så förlovade vi oss.
Både jag och Kadir var bestämda med att vi ville vara gifta när vi skulle få barn. Men det blev lite mer brådis nu.
Julen 2012 firade jag för sista gången hemma hos mamma.
Jag fick på ett ganska otrevligt sätt få reda på att mammas cancer var obotlig, helt utan någon förvarning under en bilresa när jag precis var upplockad på tågcentralen.
Det fanns ingenting de kunde göra och hon hade inte lång tid kvar i livet.
Jag hade önskat att jag hade fått höra det och allting omkring det från henne själv.
Så där stod jag nyförlovad och gravid medans mamma var sjuk och skulle fira sista julen.
Det var trots allt detta. en av de finaste jularna jag har haft.

Knappt 4 månader efter mammas första cancerbesked så somnade hon in på sjukhuset.
Jag och min syster tillbringade 4 veckor där, min mage växte och mamma blev sämre.
Det var en tuff tid, och en tuff tid att gå igenom som gravid. Men hade jag inte varit gravid så vet jag idag inte hur eller om jag orkat. Bebisen i magen, Adem, fick mig att vilja både fajtas och komma vidare.
På grund av graviditeten så fick jag och min syster snabba på med mycket och få ordning på det mesta som behövdes innan jag i början av april åkte tillbaka till Kadir i Turkiet.
Det var jag och min syster mot världen och vi gjorde det så himla bra tillsammans.
Jag åkte ifrån Kadir när jag var runt graviditetsvecka 14 och tillbaka hos honom när jag var i vecka 26.
Ni kan ju tänka er vad magen hade hunnit växa. Men tyvärr också mycket som Kadir missade med vår första graviditet.

Några veckor senare så gifte vi oss, med ett eget firande bara vi två. Och dagen innan hade de visat oss på ultraljudet att vi väntade en pojke.
En Adem som föddes med kejsarsnitt den 3 Juli.
Som ni kanske förstår här så var 2013 ett omtumlande och väldigt speciellt år.
Jag hann inte bearbeta allt som hände och första året som föräldrar var ganska tuffa för oss båda på olika sätt. Vi försökte landa i det som skulle bli vi som familj och föräldrar till världens bästa son.

Jag är priviligierad sedan barn och har kunnat åka på några solsemestrar i mitt liv redan innan jag blev vuxen.
Medans Kadir har vuxit upp i en annan miljö och bakgrund där de gjorde så gott de kunde på sitt sätt.
En semesterresa inom landet fanns inte på kartan i deras värld.
Så när vi hade möjlighet att åka till Sverige och sedan till Norge tillsammans så var jag så glad. Det var hans andra flygresa någonsin.
Den första var inom militären när han flög över till den turkiska sidan av Cypern.
Att besöka Sverige i ett grått februari är kanske inte den bästa idén, Men allt blev jättebra. Vi besökte Ikea och Ullared, hann med ett dygn i Skara hos min gamla klasskompis och vi kunde besöka mammas grav ihop.
Vi tog tåget till Stockholm och fick några fantastiska dagar där ihop hos våra andra vänner.
Innan flyget gick mot Norge och Bergen. Där hälsade vi på min syster, hennes man och de väntade sitt första barn.
Just denna typ av resa är mitt största mål härnäst. Men då vill vi att Kadir ska få uppleva svensk och norsk sommar istället.

Samma år, den 4 december 2015 så föddes vår Esma.
Och om första året med första barnet var lite tufft så landade vi verkligen som familj på riktigt denna gång.
Det var som om alla bitarna föll på plats och alla kommunikations problem, eller andra olikheter bara försvann för oss två vuxna.
Med några få undantag såklart. Ingenting är nog problemfritt för alltid.
Det blev bara så himla bra och med våra två barn så blev vi som nykära igen.
Vi bestämde senare att öppna vår första klädbutik 2016.

2018 var ett år som jag skulle vilja säga var det värsta någonsin. Som ett stort, mörkt moln nästan rakt igenom.
Mammas bortgång är såklart det värsta jag gått igenom. Men samma år var jag gravid, gifte mig och fick barn. Så det var ändå några av mina finaste stunder med.
Jag och Kadir kunde inte förstå varandra för fem öre under första månaderna av 2018. Och det var som om vi kom från två olika världar. Vår kommunikation gick inte fram alls till varandra och ingenting var bra. Allting krockade på alla plan.
Vi tog ett steg fram och fem steg bakåt precis hela tiden.

Under mina bloggår så är det flera i min närhet som verkligen har uppskattat att de har kunnat följa mig och allt jag gör. En av dem var min mamma.
Men också min farmor. Hon sa alltid till mig att det var så kul att följa, se och läsa vad jag gör här borta, utomlands.
Hon reste själv mycket i sitt liv och såg mycket av världen. Jag är väldigt glad att farmor och hennes sambo fick chansen att komma hem till oss och se hur vi bodde här i Turkiet.
Men också att Kadir fick komma hem till dem, Och att de hann att träffa Adem och Esma.
Vi hälsade på hemma hos farmor och hennes sambo varje sommar men sista gången under 2018 så var farmor väldigt svag.
Några veckor senare somnade hon in i sviterna av cancer 2018.

Efter många tuffa månader det året så lättade det under hösten.
Mycket kanske pga. att båda barnen började på förskola och vi, jag och Kadir, fick tid att umgås på tu man hand.
Inte som föräldrar utan som de två personerna vi är. Egentid tillsammans för första gången sedan vi blev föräldrar.
Kadir var på en vanlig hälsokontroll då i september när han fick beskedet att han har diabetes typ 2.
Det är genetisk för hans del och både hans mamma hade det och så även hans syster.
När han började ändra kosten och vi tillsammans kunde märka av när hans blodsocker dippade så blev allting betydligt lättare.
Han bestämde sig för att inte äta livslång medicin för sin diabetes. Och jag är tacksam för att han slipper insulin.
Idag känner han av när det kommer dippar och meddelar alltid mig så att jag vet. Det händer inte särskilt ofta men lite då och då.

I slutet av det jobbiga året 2018 så vände det. Och plötsligt umgicks vi som aldrig förr med massa roliga utflykter, äventyr och stunder tillsammans.
Vi försökte planera in så mycket vi bara kunde, när vi kunde. Sensommaren 2019 öppnade vi vår andra butik.
Och Adem började första klass.

konya-louise-turkiet

När 2020 startade igång så hade vi ingen aning om vart det skulle ta oss. Jag trodde att vi skulle kämpa på med skola och läxor, resa till Sverige på sommaren och försöka att göra lite kul utflykter när tiden fanns.
Istället knackade corona på dörren och i mitten av mars så fick barnen börja med hemundervisning. Strax därefter stängdes landet ner och så även alla hotell, butiker och resor ställdes in.
Denna sommar har Kadir jobbat 4 månader. Resterande tid av året har hotellen vi har butikerna i, varit stängda.
Vi vet inte när de kommer att öppna igen, och så länge de inte är öppna så kan Kadir inte jobba och tjäna några pengar.
Vi vet inte hur det blir nästa år, men eventuellt kommer vi att bara fortsätta med en butik. Om vi har tur.

stanna-hemma-skola
barn-ute-turkiet

Även om detta året har varit extremt tufft på så många plan på 99% av jordens befolkning, Så har det varit ganska okej i mitt liv.
Jag har svurit över hemskolning, karantän, gråtit av psykisk stress som detta ger en och varit förbannad hur de kan låta barn ha karantän samtidigt som vuxna är de som sprider viruset mest.

Samtidigt har vi haft så mycket tid tillsammans hela familjen. Och denna tid kommer vi aldrig få igen. Jag har sett Adem lära sig och utvecklas på ett sätt jag aldrig hade fått se om han hade suttit i ett klassrum.
När förskolan stängde så började plötsligt Esma att prata mer tydlig svenska och turkiska. Och även hon har såklart utvecklas och lärt sig massor.
Den korta tiden Adem gick i skolan nu på hösten så hade jag och Esma mor och dotter tid tillsammans.
Det var riktigt kul och mysigt, bara hon och jag.
Hon har inte gått på förskolan sedan mars och vi planerar att hon börjar först till hösten 2021. Förberedande år innan även hon börjar gå i skolan.

För att inte bli allt för stressad eller nedstämd i coronavirus och karantän så fann jag något som funkade för mig. Meditation och förståelse över att leva i mer här och nu. Vi jagar framtiden så pass mycket att vi glömmer av nutid, det vi upplever i detta nu.
Och med mycket funderande de senaste 6 månader så har jag bestämt mig för att rensa.
Inte bara på materiella ting hemma utan även på det som sker i huvudet och hur vi känner för saker och ting. Vad vi ser och upplever från internet, sociala medier.

Jag har haft min period i livet där jag har gett så mycket av mig själv i textform. Jag har inte alltid varit privat men samtidigt v



This post first appeared on , please read the originial post: here

Share the post

Mitt sista blogginlägg!

×

Subscribe to

Get updates delivered right to your inbox!

Thank you for your subscription

×