Torsdag morgon, 06:01
Vaknar av otroliga smärtor i rygg, axel, bröstkorg, bäcken. Hela kroppen i uppror. Har aldrig känt så tidigare, smärtan får mig att gå av på mitten. Trycker i mig tabletter. Ingenting fungerar. Lyckas ändå somna om någon timme på soffan. Samma sak upprepas igen när jag vaknar och hela dagen efter det. Smärtan bara tilltar och jag undrar om jag ska dö nu. Sitter vid datorn och försöker fokusera, ta min medicin. Kräks upp all vätska jag fått i mig plus medicinerna. O tittar förbryllat på mig, orolig. Jag skakar av smärtan och efterverkningarna av kräkandet. Har en tid hos dagvården klockan 14. Beställer taxi som vanligt, sitter och försöker fokusera i taxin. Funderar på om jag inte skulle ha ringt ambulans istället. Smärtan är skärande, blixtrande, huggande, det går som blixtar rakt igenom kroppen, jag känner hur den jobbar upp sig och BAM!
14:00
Får ett rum på dagvården med säng med en gång. Kan knappt gå de sista metrarna dit, bäckenet plågar mig så fruktansvärt. Får beskriva smärtan om och om igen för en massa människor, jag vet inte ens om de förstår mig. Födslovärkar är piece of cake i jämförelse med det här, då kanske ni fattar vilken nivå det här är på. Och då menar jag inte värkar lindrade av epidural. Ligger och får oerhörda skakningar och kan knappt andas av tryckvågen som går igenom kroppen. Jag fattar inte vad som händer, läkarna tror att det handlar om cancerfanskapet. Att den gör ont för att den är aktiv i kroppen. Växer. Jag blir gråtfärdig, det känns som om allt bara ska drabba mig. Hejda den då, gör nånting, nästan skriker jag. Gör nånting!
Jag får morfintabletter. Puckat eftersom de tar 45 minuter innan de verkar. Varför får jag inte sprutor undrar jag. Somnar till ändå, blir inlagd på avdelningen. Först har de ingen plats men sedan blir mitt gamla rum ledigt som av ett mirakel. Går över till avdelningen, får en av mina favoritsköterskor, hon är så jävla bra. Alla är förvisso bra där, men henne gillar jag extra mycket. Hon ger mig morfinsprutor och vi får pumpa i mig bra mycket mediciner innan det äntligen släpper. Blandning, mix, läkare i telefon säger "Ge henne tills värken släpper". Fyra sprutor får de ge mig, plus lyrica, alvedon, neurontin, gud vet vad mer. Till slut känns det bra igen.
Under helgen:
Samma visa om och om igen. Blir medicinerad deluxe. Känner mig hopplös och nedslagen inuti. Undrar varför den bestämt sig för att pina mig, cancern alltså. Varför gör den så ont? Ska det vara så här? Är detta ett tecken på att skiten bara växer? Har den sådan framfart nu att den tar över helt? Är rädd och orolig, försöker morska upp mig, säga till mig själv att de kommer lösa det här. Mina värden för låga för cellgifter också trots att det gått så lång tid nu och jag tagit sprutor skitlänge. Är rädd att tappa modet. Eller har jag redan det? Ser mig själv i spegeln, blek och medtagen. Jag ser för jävlig ut. Jag känner inte igen mig själv, hur fan kan någon tycka att jag ens ser ut som en människa? Febern stiger igen. Saknar mitt barn så oerhört mycket, tittar på hans foto och gråter. Det här är inte rättvist. Måste morska upp mig! Var stark nu Loo, för helvete. Du klarar allt. Eller gör jag det? Jag kanske inte klarar det här. Modet kanske inte spelar någon som helst jävla roll. Mod biter inte på cancer. Den aggressiva fan vill ta död på mig och när den plågar mig med smärtor av inte denna värld är det lätt att förlora hoppet. Man ligger ju bara där och skriker efter morfin, morfin som jag egentligen inte vill ha men som jag måste ha, för ingenting annat biter ju. Jag orkar snart inte sitta här och morska upp mig med idiotiska jävla ursäkter som jag intalar mig själv hela tiden. Jag börjar få slut på motivering. Motiverad, my ass.
Pratar med O i telefon då och då men samtalen skär sig, förstår inte varför. Blir alltid så rädd att han ska tröttna eller ha tröttnat när han låter sådär. Egentligen handlar det säkert inte ens om mig, men min jävla hjärna tolkar ju allt negativt så. Och det är inte så sabla märkligt heller. Jag skulle verkligen förstå om han hellre vill ha en flickvän som INTE är halvt om halvt döende med smärtor, tre milimeter hår på skallen och med blåmärken över hela kroppen. Jag förstår inte hur han kan vilja vara med mig, jag gör inte det, men å andra sidan har jag ju tappat modet här, det finns ingenting att förstå längre. Det är som om jag inte orkar hålla fast längre. Jag försöker verkligen, men det är så svårt.
Inlagd på obestämd tid. Läkarna vet ingenting. Jag får blod och trombocyter, mediciner mediciner mediciner. Vet inte när jag ska få cellgifter. Vet ingenting. Vet inte varför jag har så ont. Vet inte varför jag knappt kan andas. Vet ingenting. Har ingen information att ge er. Vet inte när jag kommer hem. Jag är i limbo. Jag bara ligger här och får mediciner. That´s about it. Har inte pratat med läkare än. De säger inget, ingen säger något. Jag får inga svar.
Så är det.
Vaknar av otroliga smärtor i rygg, axel, bröstkorg, bäcken. Hela kroppen i uppror. Har aldrig känt så tidigare, smärtan får mig att gå av på mitten. Trycker i mig tabletter. Ingenting fungerar. Lyckas ändå somna om någon timme på soffan. Samma sak upprepas igen när jag vaknar och hela dagen efter det. Smärtan bara tilltar och jag undrar om jag ska dö nu. Sitter vid datorn och försöker fokusera, ta min medicin. Kräks upp all vätska jag fått i mig plus medicinerna. O tittar förbryllat på mig, orolig. Jag skakar av smärtan och efterverkningarna av kräkandet. Har en tid hos dagvården klockan 14. Beställer taxi som vanligt, sitter och försöker fokusera i taxin. Funderar på om jag inte skulle ha ringt ambulans istället. Smärtan är skärande, blixtrande, huggande, det går som blixtar rakt igenom kroppen, jag känner hur den jobbar upp sig och BAM!
14:00
Får ett rum på dagvården med säng med en gång. Kan knappt gå de sista metrarna dit, bäckenet plågar mig så fruktansvärt. Får beskriva smärtan om och om igen för en massa människor, jag vet inte ens om de förstår mig. Födslovärkar är piece of cake i jämförelse med det här, då kanske ni fattar vilken nivå det här är på. Och då menar jag inte värkar lindrade av epidural. Ligger och får oerhörda skakningar och kan knappt andas av tryckvågen som går igenom kroppen. Jag fattar inte vad som händer, läkarna tror att det handlar om cancerfanskapet. Att den gör ont för att den är aktiv i kroppen. Växer. Jag blir gråtfärdig, det känns som om allt bara ska drabba mig. Hejda den då, gör nånting, nästan skriker jag. Gör nånting!
Jag får morfintabletter. Puckat eftersom de tar 45 minuter innan de verkar. Varför får jag inte sprutor undrar jag. Somnar till ändå, blir inlagd på avdelningen. Först har de ingen plats men sedan blir mitt gamla rum ledigt som av ett mirakel. Går över till avdelningen, får en av mina favoritsköterskor, hon är så jävla bra. Alla är förvisso bra där, men henne gillar jag extra mycket. Hon ger mig morfinsprutor och vi får pumpa i mig bra mycket mediciner innan det äntligen släpper. Blandning, mix, läkare i telefon säger "Ge henne tills värken släpper". Fyra sprutor får de ge mig, plus lyrica, alvedon, neurontin, gud vet vad mer. Till slut känns det bra igen.
Under helgen:
Samma visa om och om igen. Blir medicinerad deluxe. Känner mig hopplös och nedslagen inuti. Undrar varför den bestämt sig för att pina mig, cancern alltså. Varför gör den så ont? Ska det vara så här? Är detta ett tecken på att skiten bara växer? Har den sådan framfart nu att den tar över helt? Är rädd och orolig, försöker morska upp mig, säga till mig själv att de kommer lösa det här. Mina värden för låga för cellgifter också trots att det gått så lång tid nu och jag tagit sprutor skitlänge. Är rädd att tappa modet. Eller har jag redan det? Ser mig själv i spegeln, blek och medtagen. Jag ser för jävlig ut. Jag känner inte igen mig själv, hur fan kan någon tycka att jag ens ser ut som en människa? Febern stiger igen. Saknar mitt barn så oerhört mycket, tittar på hans foto och gråter. Det här är inte rättvist. Måste morska upp mig! Var stark nu Loo, för helvete. Du klarar allt. Eller gör jag det? Jag kanske inte klarar det här. Modet kanske inte spelar någon som helst jävla roll. Mod biter inte på cancer. Den aggressiva fan vill ta död på mig och när den plågar mig med smärtor av inte denna värld är det lätt att förlora hoppet. Man ligger ju bara där och skriker efter morfin, morfin som jag egentligen inte vill ha men som jag måste ha, för ingenting annat biter ju. Jag orkar snart inte sitta här och morska upp mig med idiotiska jävla ursäkter som jag intalar mig själv hela tiden. Jag börjar få slut på motivering. Motiverad, my ass.
Pratar med O i telefon då och då men samtalen skär sig, förstår inte varför. Blir alltid så rädd att han ska tröttna eller ha tröttnat när han låter sådär. Egentligen handlar det säkert inte ens om mig, men min jävla hjärna tolkar ju allt negativt så. Och det är inte så sabla märkligt heller. Jag skulle verkligen förstå om han hellre vill ha en flickvän som INTE är halvt om halvt döende med smärtor, tre milimeter hår på skallen och med blåmärken över hela kroppen. Jag förstår inte hur han kan vilja vara med mig, jag gör inte det, men å andra sidan har jag ju tappat modet här, det finns ingenting att förstå längre. Det är som om jag inte orkar hålla fast längre. Jag försöker verkligen, men det är så svårt.
Inlagd på obestämd tid. Läkarna vet ingenting. Jag får blod och trombocyter, mediciner mediciner mediciner. Vet inte när jag ska få cellgifter. Vet ingenting. Vet inte varför jag har så ont. Vet inte varför jag knappt kan andas. Vet ingenting. Har ingen information att ge er. Vet inte när jag kommer hem. Jag är i limbo. Jag bara ligger här och får mediciner. That´s about it. Har inte pratat med läkare än. De säger inget, ingen säger något. Jag får inga svar.
Så är det.
