Det är lördag och jag sitter här i skyddsrummet med dagens första kopp kaffe (Möllers Lyxmocka) och två havremackor med jordnötssmör. Det enda som fattas är lite billig livsfilosofi och reminiscenser ur minnenas stora och välfyllda skräpkammare. Så det ska jag ta och åtgärda nu.

Ang. den världsomspännande väven

Ibland känns den här bloggen stendöd och jag undrar om man inte lika gärna kunde Skriva för Byrålådan. Eller för, som Lill Lindfors gjorde, en man i byrån, av folkhumorn döpt till Byrålådskavaljeren. Men den stora revolutionen är att vem som helst kan skriva något och få tusentals läsare. En text jag skrivit helt utanför min yrkesroll som skribent har fått över en miljon läsare (eller ”klick” som kidsen säger). Om jag saknar ett uppdaterat forskningsresultat lägger jag upp en enkät på den världsomspännande väven och snart har jag fått hundratals svar med helt måttlig bias. Twitter är också kul, man kan testa ett mossigt skämt och få reaktioner inom några sekunder. Slutsats: Mina vitsar är så gamla att dom flesta aldrig hört dem och tror dom är nya.

Att var och en kan publicera sig gratis och utan skivkontrakt är mer fantastiskt än vi tänker på. Och jag som inte ens kan skriva skönlitteratur har fått 289,597 läsare till min sämsta historia. Den bästa har fått 7,123. En debutbok på ett riktigt förlag brukar säljas i 600 exemplar. Förr kunde man lika gärna skriva RÄTTSHAVERIST i pannan som att ge ut en bok på eget förlag. Dagens motsvarighet till eget förlag är den världsomspännande väven, med skillnaden att den senare har hög status. Band som ger ut musiken på Youtube, dagens motsvarighet till självkopierade kassetter,  kan kännas lite extra hippa och modärna.

Fredrik Strage är en av få personer som kan sätta på sig en offerkofta på ett coolt och roligt sätt. Häromdagen läste jag en krönika där han beklagade sig över att, som rock and roll-skribent, inte känna till youtube-succéerna med miljontals visningar. Han var väl upptagen med att lyssna på sina recensionsexemplar av vinylplattor.

För att återvända till den obefintliga tråden: En snabb koll visar att den här bloggen idag har exakt lika många läsare som under amandosfärens och bloggosfärens storhetstid 2007-2008. Jag tror till och med att det Kan Vara ungefär samma personer. Skiillnaden är att folk slutat skriva kommentarer på bloggar. No hard feelings, jag själv har också slutat. Varför skriva en kommentar på en blogg och bli läst av 10 personer, när man kan skriva på Twitter under en bra tagg och nå ut till hela världen?

Konsten verkar alltså i en värld där proggarnas motto ”alla kan spela” har blivit mainstream. Något som den alternativa musikrörelse aldrig kunde drömma om är att alla dessutom kan nå ut till alla, helt gratis. Som om detta inte vore nog har dessutom Spotify vänt upp och ner på allt när det gäller att sälja och köpa musik.

Nu skulle jag kunna skriva något självömkande om att bara skräpet når ut, men så är det inte alls. Gratis kurser i cellbiologi från Harvard University når också ut till alla överallt. Deras elever kommer bokstavligt talat från hela världen. Det normala är att en lektion har tiotusentals motiverade elever. Och pedagogiken är så lysande att Björklund skulle gå och gömma sig under en sten resten av livet om han såg hur en bra skola fungerar. Trots att många elever kan ha keps på sig under lektionerna. Och att dom inte bara har mobiltelefoner, utan använder dem för att gå kursen.

Föreläsningarna är runt 7 minuter långa. Efter varje föreläsning kommer en eller ett par frågor, så man kan kolla att man är med. Om man inte klarar frågorna ser man om föreläsningen och gör ett nytt försök. Fokus flyttas alltså från ”läraren” (lärarens status och arbetsmiljö) och ”ordningen” (kepsförbud och telefonförbud) till ”eleven” (att eleven lär sig det den ska). Det här kallas gamification, spelifiiering. Nutidsmänniskan är van att lösa problem för att komma till en ny nivå i spel. (Till exempel lära sig slåss av en lök.) Denna allmänt förekommande förmåga kan användas för att komma vidare i en inlärningsprocess. Resultaten lär vara särskilt bra med elever som har så kallade koncentrationssvårigheter och inte kan lyssna på en lärares långa genomgångar. Att vända upp och ner på allt och se saker ur ett nytt perspektiv kan vara lösningen när man kört fast, brukade jag säga när jag var managementkonsult. Open knowledge, gamification och flipped classes är sådana nya perspektiv.

Efter föreläsningarna och kunskapstesterna diskuterar eleverna det dom lärt sig och ställer frågor i ett diskussionsforum med olika trådar. Ibland hoppar personalen in och chattar eller ger svar. Praktiska frågor (”den spanska textningen funkar inte!”) ställer man istället direkt till supportavdelningen. Eleverna länkar till vetenskapliga dokument, tidningsartiklar, youtubeklipp och liknande som kan vara intressant för klasskamraterna. Det är höga krav på en artig och positiv ton i diskussionerna.

Väldigt många människor frågar sig säkert vad läraren ska göra i klassrummet, om eleverna ser föreläsningarna i sina mobiler eller datorer när som helst under dygnet. Lugn, det finns en lösning på det som kallas Flipped Classes, omvända lektioner:

Man ser föreläsningarna hemma och gör läxorna i skolan. Genom att se föreläsningarna hemma kan man spola tillbaka om man inte förstår något, pausa för att gå på toaletten eller dricka kaffe, se en föreläsning flera gånger och framförallt se föreläsningarna när man är som mest koncentrerad och motiverad. Varför ska man göra läxorna i skolan? Jo, för då kan man få hjälp av läraren och andra elever. Se föreläsningar klarar man betydligt bättre ensam.

För övrigt ska Finland helt sluta med skolämnen. Istället för att läsa musik, samhällskunskap och engelska kan man läsa kursen ”Musiken på den globala marknaden”. Då används samhällskunskap, musik och engelska för att ta ett helhetsgrepp på verkligheten – istället för att traggla meningslösa drillar i abstrakta ämnen som bara existerar i klassrummet.  Som man säger: Det är alltid värre i Finland.

Kursledare eller instruktör?

Lärarna på Harvard (och liknande flumskolor som Stanford, Johns Hopkins, MIT, Oxford och Cambridge) är inga dialogpedagoger som undviker att störa elevernas spontana inlärning. Tvärtom! Dom är stora auktoriteter inom sina ämnen och tar en tydlig roll som INSTRUKTÖRER, inte som någon typ av resurs som eleverna utnyttjar om dom har lust. Det är även läraren/skolan som bestämmer vad som ingår i kursen. Eleverna (eller ännu värre, föräldrarna) bestämmer inte vad som ingår i kursen. Om man tar en kurs är det take it or leave it som gäller. Och kraven för att bli godkänd är inte förhandlingsbara.

När jag hade ett utbildningsföretag och höll intensiva (och svindyra) 2-dagars kurser kallade jag mig INSTRUKTÖR. Att det lät lite militärt tyckte jag var extra coolt. Ni vet hur det är (var) på morgonen när en kurs ska börja? Någon är på toaletten, någon är ute och röker, någon pratar i telefon, någon läser affischerna på väggarna, några sitter och fikar och bygger, till en början försiktigt trevande, nya nätverk. Själv trodde jag liksom Amanda att det kan vara en signal om kvalitet att klä upp sig. Dessutom var jag alltid punktlig. En minut före kursstart dök jag upp, taggad till max och klädd i en vit skjorta, som jag strukit kvällen innan, med matchande slips. Samt hög hatt. Och på huvudet en turban.

Den här morgonen var det tomt utanför kurslokalen. I densamma hade jag sammanträdesmöblering för att få en levande dialog. Vi satt alltså runt ett stort sammanträdesbord. När jag kom in i kurslokalen stod alla runt bordet, med händerna på sina stolars ryggstöd. Det var så tyst så man kunde höra en knappnål falla.

Jag gick in och ställde mig vid min plats på bordets bortre kortända. Så satte jag mig ner. När jag hade satt mig drog alla ut sina stolar och satte sig ner som på en given signal. PANG!

Då sade jag: -God morgon, kursdeltagare!  Och dom svarade i kör:

-GOD MORGON, INSTRUKTÖR!

Jag tänkte att varje högstadielärare borde få uppleva det här åtminstone en gång i sitt liv. Den intelligente läsaren inser lätt att många av deltagarna hade en bakgrund inom Försvarsmakten. Och att det blev två mycket givande dagar med en massa intressanta människor. Under luncher och fikapauser upptäckte man att folk hade olika specialintressen. Någon tränade en ovanlig kampsport, några var knivsamlare och drog fram olika dagliga fickknivar, någon var expert på fiske, någon brukade laga mongolisk mat och någon gillade fyrar. Med ett öppet sinne kan man lära sig nya saker varje dag – även i rollen som instruktör. Alla har någon specialkunskap man själv saknar.

Och kärleken till kunskap, som utvecklas till rena nördigheten, kan transcendera det meningslösa faktarabblandet och bli konst. Carl-Johan De Geer har sagt att konst helt enkelt är att berätta personliga saker för alla som vill lyssna. Eller att skriva böckerna man själv vill läsa, göra filmerna man själv vill se och spela musiken man själv vill höra.

Infrastrukturen förändras, men konsten är evig. Igår såg jag ett program om samiska  konstnärer och en sade att konsten slipper ta omvägen via ett oklart intellekt och går direkt till pudelns kärna. Jag skulle vila påstå att det inte är någon skillnad mellan finkultur, skräpkultur och kultkultur. En gammal schlagerlåt som per definition är skräpkultur kan vara ett titthål till en högre verklighet, som Dennis Potter sade. Finkultur som lämnar någon oberörd är per definition konst, men har inte konstens effekt på den personen. Ett exempel på finkultur som lämnar mig oberörd är Bach. Hank Williams kan däremot ge mig visionen att, för att referera till Dennis Potter igen, tingen inte är vad de synes vara.

När Ingmar Bergman gjorde reklamfilmer för tvålen Bris (finns på Filmarkivet) beklagade han sig inte över att behöva ”fnaska” för att försörja sina tre familjer. Han var istället glad över att han fick stålar, full konstnärlig frihet och samma produktionsapparat som för en långfilm. Kapitalismen var, enligt honom, inte så dum ibland.

Vad är min poäng med allt detta? Jo, den är enkel:

Hur man än vänder sig så har man ändan bak.

Ha en lattjo dag!

Home