Kritiken mot Rasmus Perssons (C) uttalande att belöna ISIS-terrorister med jobb, bostad, och psykolog har varit hård under helgen. Jag skrev själv ett inlägg i fredags när jag hörde om detta. Nu lägger sig Mona Sahlin i denna debatt. Så här säger hon om förslaget som sådant:

“(…)Mona Sahlin tycker att det är ett ”bra exempel”.

– För det första har inte alla som återvänt gjort vedervärdiga handlingar. De som har gjort det ska förstås straffas, men andra som reser ned har kanske mer eller mindre lurats in i något de inte kunde föreställa sig i förväg. De vänder tillbaka så fort det bara går, säger Mona Sahlin.”

Nu öppnar ju också Sahlin, som framgår ovan, för att vissa ska åtalas. Men det sjuka i sammanhanget är ju att det är terapisamtal som är utgångspunkten. Det borde vara tvärtom: vi borde diskutera vilka straffrättsliga åtgärder som skall komma på tal för den absoluta merparten, om inte alla, och i detta inrymma terapisamtal som endast en parentes för det lilla fåtal som möjligen åkt i väg på vissa andra grunder (om nu legitima sådana skäl föreligger, vilket jag ärligt talat tvivlar på). Det är symptomatiskt för den svenska naiviteten kring radikal Islam/jihadism att det är terapisamtal som är det första som förs på tal, som att merparten vore nån sorts offer. Dessutom, vem “luras in i” något sådant som ISIS? Vad kunde de möjligen tro att de skulle få göra, ägna sig åt brodderi? De visste mycket väl att de skulle kriga mot “otrogna”. Att det sedan blev obehagligare än de föreställt sig är knappast samma sak som att de saknar ansvar för och intention bakom sina handlingar. Med tanke på konsekvenserna ser jag inte mycket till utrymme för att det ska vara hållbart att påstå att dessa terrorister inte visste bättre, dessutom är det liten skillnad på dråp och mord (åtminstone inte tillräckligt för att straffsatsen skall ändras från straff till belöning). Om inte annat så har ISIS annonserat rätt bra om vad deras verksamhet går ut på, bl.a. via social media, med videor på halshuggningar, avrättningar, folkmord, lemlästningar, etc. Det är befängt och absurt att friskriva de som åker ned till ISIS från ansvar med hänvisning till att “de inte visste bättre” (“the soft bigotry of low expectations”, återigen?). Den incitamentsstruktur detta bygger upp är också extremt destruktiv, vilket bland annat terrorforskaren Magnus Norell också noterat i helgen.

Mona Sahlin ger också sin syn på vad som orsakar terrorism (“extremism”):

“Det vore det bra om alla kommuner lärde sig vad man ska göra när man ställs inför problem med extremism av något slag. Det kan hända var som helst. Utanförskap, ilska, frustration finns överallt.”

“Utanförskap”? De flesta, om inte alla, jihadister i Europa var alla på ytan både välbärgade och välintegrerade. Det handlar inte om materialistiska orsaker; marxisten från 60-talet ringde och vill ha sin kriminalpolitik tillbaka. Det handlar om ideologi och problemet måste därmed bemötas på andra sätt.

Danmark diskuterar i stället att ställa ISIS-terrorister inför rätta för landsförräderi, vilket är fullt påkallat med tanke på att jihadistisk terror och jihadism förklarat krig mot Västvärlden i både ord och handling och ISIS är knappast något undantag. Att gå med i en sådan terrorgrupp bör i och sig självt därmed betraktas som en krigshandling gentemot stater som Sverige och Danmark.

Det hela är helt enkelt vansinne från svenskt håll. Det här kommer få konsekvenser, säkerligen blodiga sådana. Först då finns det en chans för svensken att vakna. Men hur många måste dö innan dess? Risken verkar växa sig allt större att Sverige inom snar framtid kommer bli varse. Stockholm kommer med största säkerhet snart läggas till samma lista som Toulouse, Paris, Boston, Madrid, London, Jerusalem, Tel Aviv, Mumbai, New York.