Idag har vi press från vårt samhälle med allt om våra barn.

Har vi väluppfostrade barn som håller upp dörrarna och inte svär mm. Så är de fel. Käftar barnen upp så är de fel mm.

Varje gång jag har varit hos min bästis och dottern är med så har många frågat mig. ” hur kommer de sig att hon är så lugn och trygg?” Jag har alltid svarat. ” Jag lyssnar på mitt hjärta och bryr mig inte om vad andra anser!”

Flera unga tjejer har frågat mig vid internet hur de kommer sig att jag ALDRIG ”gnäller” över mitt barn eller mitt liv som mamma.

Av en väldigt enkel sak.

Jag låter mitt barn vara barn. Jag blir aldrig arg på Henne. Jag skäller inte på henne. Om jag säger till henne på skarpen så tröstar jag henne ALLTID. Tex hon slog mig i ansiktet med knutten hand. Då tar jag henne i armen och säger till henne att de gör ont. Så klart börjar hon gråta och vråla. Då tar jag henne DIREKT och säger att de är okej och förklara att de gjorde ont när hon slog mig.

Oavsett vad hon gör får hon vara ett barn.

Idag har hon målat med vattenfärg och gjort avtryck. Hon har kladdat på golvet och borden. Men de vara bara att duscha henne.

Jag anser inte att jag behöver skrika och vråla på henne. De hjälper inte. Utan gör henne bara med rädd.