Det var förra helgen som jag råkade göra ett litet snedsteg som kostade mig nästan en hel vecka på gatan. Jag kunde väl helt enkelt inte hålla mig riktigt utan föll tillbaka och handlade en 10:a amfetamin med polaren och jag kommer ihåg redan samma kväll hur de knackade på dörren då de visade sig vara personalen. Är allt bra frågade hon ”Tack de helt ok faktiskt svarade jag då!” Senare kom ett prov då och blev då tillfälligt avvisad ifrån min lägenhet på stadsmissionen i Göteborg tills dess att jag kunde utföra rena tester. Så jag försökte sedan då med Socialjouren för att tillfälligt kunna få tak över huvudet och någonstans att sova men fick avslag efter flera timmars väntande på grund av att jag inte kunde beviljas dubbla boenden samtidigt då jag redan var skriven på ett ställe nämligen stadsmissionen. Så då frågade jag och bad dom om hjälp till hur jag skulle gå tillväga och dom sa helt enkelt att du får sova på gatan tills du är ren. Det är ju naturligtvis mitt egna fel att jag föll tillbaka men de förvånade mig lite hur stadsmissionen hanterade de hela. Missbrukare kan ju återfalla och då tycker man kanske att det skulle finnas en lite bättre beredskap och förståelse för om något sånt här skulle hända men jag hamnade alltså på gatan i närmare en vecka och dom kunde inte göra ett skit alltså!. Detta var bland dom mest extrema situationer jag någonsin hamnat i. Det var ett rent helvete på ren svenska och något jag inte vill uppleva igen. Därför tänker jag göra allt för att hålla detta nu. Hur svårt det en visar sig vara så är de ju bara jag som kan göra jobbet. Och de tänker jag göra allt för att försöka göra och hålla nu.