En intuitiv skildring av andra världskriget kallar förlagsreklamen denna bok och det ligger förstås något i det. Den blinda Marie-Laure upplever kriget genom alla sinnen utom synen. De korta kapitlen växlar snabbt i tid och plats fram och åter, och mellan två skilda historier om huvudpersonerna Marie-Laure LeBlanc och Werner Pfennig, men till slut knyts berättelsen ändå ihop.

Anthony Doerr: Ljuset vi inte ser
Bookmark pocket 2016, 595 s. ISBN: 9789187441769

Man förväntar att de två unga på något sätt ska mötas. Marie-Laure i Saint-Malo med sin äldre släkting Étienne, hushållerskan Manec och sin försvunne far, låssmeden. Och så den föräldralöse Werner uppvuxen i Ruhrområdets gruvdistrikt, som hamnar i en skola för begåvade pojkar, där han får utveckla sitt intresse för radioteknik, men också uppleva den sadistiska miljön. I armén blir han senare en av fem soldater i en liten rörlig grupp med uppgift att pejla in motståndsrörelsernas sändare i olika delar av de ockuperade områdena.

Imponerande är all research om diverse ämnen som bakas in i berättelsen, t ex olika fabrikat av radioapparater från tidigt 1900-tal, olika typer av snäckor och andra vattenlevande varelser, olika sorts ädelstenar och hur man skiljer falska från äkta. Hit hör också förmågan att skildra stämningen under kriget både hos civila och hos militären – och mot slutet av kriget den ökande misären, bristen på allt.

Till dramaturgin hör också fanjunkare von Rumpels jakt efter gömda dyrbarheter som långsamt leder honom mot den blinda Marie-Laure. Det är en ytterst skickligt skapad berättelse med ett suveränt språk och stark närvarokänsla – lite förvånande med tanke på de snabba förflyttningarna i tid och rum mellan de korta kapitlen. Men upplägget fungerar och boken lämnar en lång eftersmak.

Adlibris, Bokus

Andra bloggar om böcker, romaner, Anthony Doerr, Ljuset vi inte ser, andra världskriget